Min mamma tog sitt liv i maj 2002, efter lång tids sviktande psykisk hälsa. Kvar stod vi med en tystnad som bara uppstår kring ett tabu. Vi kom från en liten stad, och innan dess från en liten ort där alla kände alla. Blickarna i affären, viskandet och de undvikande blickarna fick mig att bestämma mig för att aldrig någonsin tabubelägga eller gömma orsaken till vår mammas död. Jag är helt och fullt övertygad om att vi den dag vi vågar prata om självmord också öppnar dörrarna till föer insatser för dem som är i riskzonen, men som fortfarande lever.