Lidit av sjukdomen hela livet, den bröt ut i tidiga tonåren…..Är i dag 45 år..
Ungdomsåren var värst jag var oregerlig i min sjukdom och ingen förstod någonting.. inte jag heller… mer än att det var fel på mig.
Konstant känsla av utanförskap och att folk dragit sig undan och blivit rädda har präglat mitt liv… Jag har försökt ta mitt liv ett antal gånger, som vuxen också.
Jag måste välja livet varje dag om och om igen för viljan att leva den finns inte där av sig själv… Bipoläriteten blir värre med åren, och har som en ironisk paradox antagligen hindrat borderline från att ”växa bort”.. Skoven blir intensivare, tvärare och snabbare i sina kast med åren… Jag har bara kunnat leva ett halvt liv… andra halvan av livet som skulle levts har jag varit inneliggande eller så sjuk att jag varit i katatoniskt tillstånd, sängliggande hemma.. eller har de tvära kasten och panikattackerna isolerat mig helt hemma, från ett ”normalt liv” och jag har långa peroder av minnesbortfall som en konsekvens av depressionerna – Ja, ett halvt liv har jag levt!!
Sjukvården har nog gjort vad de kunnat i mitt fall… att jag känner mig som ett ufo är ju inte deras fel, hur skulle personalen kunna förstå? Jag har stött på sköterskor och läkare som rivit sitt hår för att hitta ett sätt… men jag bedöms i dag inte vara medicinskt behandlingsbar, och av ECT blir jag manisk och sanslöst aggressiv…
Kontakten med försäkringskassan har varit en plåga sen tidens begynnelse – noll förståelse och mycket mycket lite kunskap om mitt tillstånd – de begriper depression- men där är det stopp ! Börjar nästan skratta -åt de osannolika och omöjliga i dagens sjukförsäkring – och gråta på samma gång.