Redan när jag var 12-13 övervägde jag självmord. Jag mådde så dåligt tyckte jag, kanske allt skulle vara bättre om jag var död. Jag försökte ta mitt liv, men jag var så rädd och jag ångrade mig. Mina föräldrar följde mig till BUP, jag fick diagnosen depression och fick fara dit en gång i veckan och prata om mina känslor, varför jag var så ledsen. Jag fick inga mediciner, de tyckte att det borde räcka att bara prata.

Det hjälpte inte alls, och 7 år senare är det värre än förut. Så sent som idag har jag haft en ångestattack där jag inte ens fick luft eftersom jag hyperventilerade och grät så mycket.

Mina vänner vet inte ens. De (och mina föräldrar) är de enda anledningarna att jag lever. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem.