Dagen då man plötsligt insåg att framtiden skulle innehålla saker man gärna ville vara utan kommer väl till alla, så även till mig. Lumpen, kampen om brödfödan, relationer, uppfylla förväntningar och fortsatt utbildning. Hela vuxenvärlden bankar på dörren och jag vill plötsligt inte vara med. Har ju inte gjort annat än att otåligt väntat på att växa upp så jag ska få stå på egna ben, bo själv och göra vad jag vill. Nu kändes plötsligt allt helt meningslöst och skrämmande. Lösningen var att helt enkelt hoppa av livståget i full fart.
Hur skulle jag gå till väga då? Jag stod jdär och tänkte att nu ska det ske, ingen saknar mig och jag vill inte vara med i leken längre. Jag prövade olika sätt innan det liksom slog mig… Jag vill ju inte dö, vad håller jag på med? Men jag var ju helt övertygad om att jag inte hade något val, och nu var det precis tvärt om. Det blev en tung promenad genom den mörka kvällen hemåt men en sak har jag som stärker mig nu och det är att ”blir det inte värre än såhär så klarar jag det”.