Psykiatrin är ett stort misslyckande!
Jag jobbar som Usk och har snart varit sjukskriven i ett år. I våras bröt jag ihop och insåg att livet inte har någon mening. Vad är det för mening att stressa på jobb, stressa när man kommer hem, stressa sig i säng för att inte vara trött på jobbet dagen efter och sina lediga dagar ägnar man åt att städa och tvätta.

jag sökte mig till vårdcentralen till min gamla läkare som hade hjälpt mig ett år tidigare när jag hamnat på ”botten”.
Direkt får jag antidepresiva utskrivet.
Blir sjukskriven och går hemma och väntar på att medicinen ska verka.
Har daglig ångest och självmordstankar Och i augusti fick jag nog, då beslutade jag att ta mitt liv. När jag körde i bilen o letade efter en plats så vände det, blev lugn och körde hem till en kompis istället och berättade.
Dagen efter ringer jag till vårdcentralen och berättar att jag mår sämre och behöver hjälp NU och att jag var rädd för mig själv eftersom jag inte kan kontrollera mina humörssvängningar.
Hjälpen jag fick då var: Flyttad till psykiatrin i Ystad. men vilken hjälp? Sedan i augusti har jag träffat tre olika läkare under tre besök.
Den första läkaren säger att jag får en plats i kön till en psykolog.
Den andra läkaren säger att jag INTE står i någon kö, hon förlänger min sjukskrivning MEN glömmer skriva på pappret så min sjukpenning blir lidande + jag får ringa runt till psyk i ystad och försäkringskassan för att leta vart felet är. Psyk i ystad påstod att dom skickat in papprena och försäkringskassan säger att dom inte fått in några papper. efter en månad när jag ringer ystad igen för att höra vart min sjukskrivning tar vägen berättar de att läkaren glömt skriva under, ”men jag kan ju trösta mig med att jag inte var den ända hon glömt skriva under” säger sekreteraren som tröst.

Idag den 3 Februari sitter jag här och väntar fortfarande. Min sjukskrivning gick ut den siste Januari och fick en tid till ännu en ny läkare den 1 MARS????!

Min ”hjälp” som jag får nu är, att prata med en sjuksköterska, där jag själv krävt att få träffa en gång i veckan. Men då ska jag behöva köra 5 mil fram och tillbaka. Och vem betalar den bensinen???

har ringt till vårdcentralen där jag bor och frågat om jag kan få hjälp därifrån igen för att det inte händer nåt. jag har även frågat dom ”ska ´jag behöva ta livet att mig för att det ska hända nåt. Då får jag till svar” ring till ystad och säg samma sak som du nu sa till mig”..

Jag blir så ledsen på detta… Min ångest är lika stark som för ett år sedan, livet känns fortfarande meningslöst, hade jag inte haft min sambo så hade jag inte levt idag.
Jobbet frågar när jag ska tillbaka, jag frågar det samma. Men framförallt NÄR ska jag få hjälp NÄR ska det vända…

Vart ska man vända sig, tidningen? eller som nu Kenny, ska man behöva ta sitt liv för att andra inte ska behöva gå igenom samma sak som jag…