Jag var nog ett svårt barn att ha att göra med redan från start. Jag har inte särskilt många minnesbilder av hur det var, men jag vet att jag var sängvätare upp till högstadiet, lite kleptoman, konstiga sömnproblem och rejält överviktig och träffade psykolog redan från 6 års ålder. Kanske borde man redan där tänkt att det är nog något som inte stämmer, för en ”normal” 6-åring ska inte behöva träffa en psykolog.
Men hur det var så hände inget speciellt, hjälp för att komma tillrätta med sängvätningen (som ju inte alls var jobbig att förklara), och stölderna var väl ett sätt att få uppmärksamhet och jag spenderade allt på att försöka få några vänner, för tjocka barn har inga vänner, möjligtvis en lek för stunden om någon inte var ledig eller så.
Upp till höstadiet 8:e klass gjordes inte mycket, förutom av mina föräldrar. De såg att jag inte mådde bra, försökte göra vad de kunde och trodde var det bästa, men tyvärr hjälpte det inte då ingen, varken kurator, BUP, m.m. lyckades fånga upp mig och mina problem, för man höra dag ut och dag in hur tjock, ful, fet, äcklig och andra mindre smickrande adjektiv, så börjar man till slut tro att de har rätt. Så efter halva åttan hände det som skulle förändra min värld för alltid, två äldre killar från skolan jag gick på våldtog mig. De förminskade mig till ingenting med sina kukar, muskelstyrka och en kniv. Jag vågade inte säga ett ljud inte till kuratorn eller det som jag då kallade min bästa vän, och att de sedan efteråt spred på skolan ”vilken lättfotad hora jag var som knullade vem som helst” gjorde inte saken bättre. Mitt första självmordsförsök var ett faktum. Jag minns det så väl, väntade till mina föräldrar var iväg. Jag ångrade väl mig när det började göra ont och jag började må riktigt illa så jag ringde mina föräldrar, de hämtade mig och jag hamnade för första gången på akuten och fick dricka kol för att få ur giftet ur kroppen. Fullständigt vidrigt för övrigt.
Efter det så bytte mina föräldrar skola till mig, jag sa aldrig sanningen (mer än i ett brev jag lämnade till min mamma, för jag orkade inte prata om det), och jag berättade inte för någon annan heller (förrän LÅNGT senare), och livet gick framåt, trots övervikten. Men det kommer en tid när ens bagage knackar på och kommer ifatt en och sista året på gymnasiet kom mitt tidigare liv och slog knock-out på mig med full kraft. Jag är inte ens säker på att jag minns detaljer rätt, om det jag minns är i rätt ordning, men jag i mina desperata försök att få bort mina våldtäktsmän ur huvudet, så blev jag som ett typiskt våldtäktsoffer; jag knullade alla som ville. Inte ett hållbart liv och efter ett one-night stand blev jag gravid. Då först är det som vården fångar upp mig igen. Och inte pga något annat än den abort jag då gjorde.
Jag mådde så ofantligt dåligt. Jag skar mig själv (dolde det med långa ärmar och skyllde på katter), försökte ta livet av mig, (mest med alkohol och tabletter), med jämna mellanrum, söp för mycket, tog lite droger här och där, och fortfarande trots mina frekventa besök på psykakuten så var jag fortfarande ute med mig själv i kylan. Ingen tvångsvård, för att få rätt på ett vansinnigt destruktivt beteende som en blind höna hade kunnat se, utan en lapp med remiss till öppenvården och anti-depressiva för att må bättre. Jo men visst. Ett antal kallelser kom och gick, fler självmordsförsök (som egentligen bara var ett rop på hjälp, jag är ju faktiskt vid liv idag), och mer missbruk av alla de slag. Jag hade fått ett liv som var byggt runt min egen destruktivitet, och helt ärligt så hade jag inte fixat det med hjälp av mig själv och min då blivande man, så hade jag blivit ett av de fallen som hamnat emellan. Vi bytte stad, och liv, och jag började må bättre, och efter en GBP så blev jag något så när ”normal”. Trots så många signaler på så många plan fanns det ingen som klarade av att hjälpa. Mina föräldrar försökte desperat- både med mig och med läkare, men inget fungerade, när jag bara så lätt skrevs ut med piller som skulle göra mig ”frisk”.
Det har nu gått 9 år sedan mitt sista självmordsförsök. Jag är lyckligt gift, har två barn och går fortfarande i terapi. Det kommer alltid att vara en del av mig, men jag önskar så att det hade gått att förhindra. Jag är extremt orolig för mina barn, och kommer nog att hålla dem hårt, allt för att slippa den enorma smärta det är när man inte mår bra. Jag hoppas att jag kommer att kunna se i tid om de mår dåligt för att jag vet hur det är och kan tecknen. Långt ifrån alla kommer att ha den tur som jag har haft och klarar sig, och allt för många föräldrar kommer att överleva sina barn. Nu har jag säkert snurrat runt i allt som kommer när man ska skriva om sina upplevelser men jag hoppas att det kan ge något, att visa att det finns de som överlever och får ett lyckligt liv mot alla odds.