För några år sedan blev jag våldtagen av en för mig okänd kille i min ålder. Jag vägrade då att berätta vad jag hade varit med om för någon för jag kände en sån stor skam. Jag träffade en kille någon månad senare och vi blev tillsammans. Han var den enda som fick reda på det och vårt förhållande tog slut efter några månader då även han våldförde sig på mig. Jag orkade då inte längre och besökte akutpsyk. Träffade en sjuksköterska som jag fick prata med om det som hänt. Jag fick till svar att det var så vanligt, så vanligt att jag egentligen inte skulle bry mig så mycket, unga flickor blir utsatta och det inte fanns så mkt att göra åt, det var en ”tonårsgrej”. Hon skickade hem mig med tårar i ögonen och panik o hela kroppen. Jag kände mig så sviken! Tack och lov löste sig allt ändå. Hamnade hos världens bästa psykolog och är idag fri från PTSD.

2 år senare var jag på akutpsyk igen, fast denna gång var det en nära vän som behövde hjälp och jag följde med som stöd. Hon bodde inte i min stad utan var enbart här på besök. Hon var diagnoserad för det ena o det andra och hade självmordstankar och ville inget annat än att läggas in, men trots det så skickade akutpsyk hem henne och bad henne kontakta sin psykolog om två veckor då hennes psykolog var på semester. Hon kände sig sviken och två veckor senare hittade man henne död.