Efter en uppväxt fylld av mobbning och utanförskap och därefter två våldsamma förhållanden orkade jag inte längre. Skolan gick åt helvete och arbetsmarknaden var usel för mig som ung. Ångesten jag kände bara växte. Den blev till ett fängelse. Jag tog mig inte utanför dörren de värsta dagarna och alkoholen var min enda räddning. Till slut klarade jag inte längre av att hantera min ångest och behövde få ett slut på den. Läkarna skrev ut den ena medicinen efter den andra, men någon hjälp att bearbeta mitt förflutna kom aldrig. Så till sist fann jag bara en utväg… Som tur var hade jag nära vänner som brydde sig. I ilfart blev jag inskjutsad till akuten med magen full av mediciner. Två veckor på en psykiatrisk avdelning blev ”lösningen”. Trots att jag efter två veckor, utan någon att prata med om det som hänt, bönade och bad om att inte bli utskriven lyssnade ingen. Som tur är har jag en fantastisk familj som tog hand om mig och som turades om att vara hos mig dygnet runt den närmaste tiden tills jag var lite mer stabil. Läkarna skrev ut mer mediciner, men fortfarande ingen att prata med. Ett halvår senare blev det en ny vända in med magen full av mediciner. 2,5 vecka senare var jag åter igen utskriven utan att fått prata med någon. Det var helt enkelt bara förvaring. Jag gjorde ett tredje och sista försök några månader senare. Då hade jag äntligen fått en samtalsterapeut men det hade inte hjälpt i tid. Tur i oturen så dog min mormor och jag kom i kontakt med kyrkan genom begravningen. Det blev min räddning! Vården har aldrig hjälpt mig så som jag behövt och tyvärr tror många att bara man kommer in på en psykiatrisk avdelning blir allting bra. Men där finns inga samtalsterapeuter, ingen kurator, inte ens personalen att prata med. Det är helt enkelt bara förvaring tills dess att man kommer på bättre tankar, eller tills de behöver sängplatsen till någon annan. Jag hade tur som fick hjälp på annat håll och som har en så fantastisk familj. Det har inte alla! När man är där längst nere på djupet kan det ibland räcka med ett leende från en främling för att det ska kännas lite lättare. Glöm inte det!