Jag är en kille på 24 år som har brottats med mörka tankar under fyra års tid.

Det hela började med en vanlig depression för fyra år sedan, som eskalerade snabbt under sommaren 2011. Jag har tidigare i livet haft svårigheter inom vissa områden då jag levt ett liv med mycket tjaffs, bråk och problem.
När jag var tonåring så brukade man vilja ha uppmärksamhet genom att indikera på att man inte ville leva något mer, det är rätt vanligt tror jag inom tonåren att hota med självmord men att ta hela steget krävs bra mycket mer.

Vet inte hur jag ska börja utan att avslöja för mycket vem jag är utan att folk kommer förstå att det är jag som skriver men jag kör på ändå.

Under sommaren 2011 så hade jag levt med en deppression som började under början av året 2011. Den blev värre och värre för varje månad som gick och det hela slutade med att den 22 juli 2011 kl 16:00 så skadade mig själv svårt.  I samma sekund  insåg jag vad jag hade gjort och att det var allvarligt och att jag på riktigt kunde dö, jag ringde en ambulans och när dom kom fram så tillkallades en helikopter då min skada var livshotande. Jag flögs in med helikopter till karolinska. Dom skannade mig i någon slags maskin. Som ett mirakel så blev jag inte fysiskt allvarligt skadad, men psykiskt var det en annan sak.
Det slutade med att min dåvarande flickvän gjorde slut och hörde aldrig mer av sig. Det och massa annnat tog väldigt hårt på mig. Jag mådde fruktansvärt dåligt över vad jag gjort mot mig själv och vilka konsekvenser det hade. Jag kan inte säga att jag ville leva efter det, utan det hela blev värre och värre med tiden som gick. Drygt en månad efter självmordsförsöket så ville en ungdomsenhet göra en neuropsykiatrisk utredning på mig. Men eftersom jag börjat bruka cannabis dagligen som någon slags självmedicinering så kunde dom inte starta en utredning, om jag inte slutade med cannabisen, och det kunde jag inte för det var det enda som gjorde att jag kunde klara av vardagen. Och detta berättade jag för dom, då kom dom på den briljanta idén att skriva ut BENZODIASEPINER bara jag slutade med cannabisen och lovade att inte blanda dessa droger. Självklart svarade jag med en enda sak i baktanken bli så hög som möjligt för att på så vis skjuta undan alla självmordstankar och det mående jag hade då. Så det hela slutade med att jag fick Stesolid utskrivet var tionde dag. Direkt så började jag blanda för jag mådde så fruktansvärt dåligt och bara ville fly vardagen och verkligheten. Dom kom fram till att jag hade ADHD. Men efteråt så hade jag nu också börjat missbruka tabletter och cannabis. Jag kunde som sagt hämta ut med recept men det räckte inte så långt efter bara några veckor. Utan jag började missbruka rejält. Jag levde som en zombie under ett halvårs tid. Hade inga som helst känslor stängde av allt och ville bara knarka, det var mitt sätt och kunna hantera det hela. Men efter 6 månaders tungt missbruk av tabletter och cannabis. Så hamnade jag i bråkmed en person från dom trakter jag är ifrån. Och det slutade med att han kom dagen efter och sköt mig i båda benen med pistol. Det var då jag insåg att mitt missbruk hade gått för långt och att jag var tvungen och sluta annars så skulle jag dö och det var bara en tidsfråga. Samma dag jag fyllde år bara dagar efter jag blev skjuten så la jag in mig på avgiftnings klinik.  När jag slutade med benzon så kom alla känslor alla minnen och allting jag förträngt tillbaka direkt. Jag var in och ut ur behandlingshem första månaderna efter skottlossningen. Jag kunde inte hitta mig själv igen jag var spårlöst försvunnen under all misär, deppressioner och droger. Jag började hamna i mer och mer problem. Började göra små stölder så jag kunde försörja mitt missbruk. Innan jag gjorde detta självmordsförsök så var mitt namn rent i brottsregistret, idag förekommer jag under tolv avsnitt i belastnings registret, dom senaste 3 åren har jag varit på sju rättegångar och blivit dömd till fängelse två gånger, av dessa sju rättegångar var jag målsägande endast en gång. Under det halvåret så var det som en del av mig dog på riktigt och jag mådde så dåligt att jag inte brydde mig om något annat än det som kunde få min vardag att fungera.
Jag är och har aldrig varit en dålig människa. Men dom senaste tre åren så har jag levt under sådan misär att det enda jag gjort är att såra mina nära och kära. Jag har varit så självmordsbenägen vissa stunder att jag varit tvångsinlagd på psyket med dygnet runt bevakning, fick inte ens sova utan att någon satt 3 meter ifrån mig och bevakade mig så jag inte hoppade ut genom fönstret med huvudet först, så allvarligt var det till och från. Jag har skrikit efter hjälp under flera års tid, jag har haft en kontakt men vuxenpsyk men fastän dom visste att jag låg hemma och ruttnade i lägenheten fylld med självmordstankar så var det inte mycket dom gjorde eller kunde göra. När man lever på botten som jag gjorde och inte vill leva mer. Då är det svårt och få en sådan person att passa tider eller sköta sån enkel sak som att ta sig till läkaren eller en psykolog. När man lever i sådan misär som jag gjorde då vill man inget mer än det som kan få en att klara av vardagen.
Det är svårt med en självmordsbenägen människa. Det är svårt att hjälpa någon som verkligen inte vill leva mer. I grund och botten så måste det finnas om ens en liten droppe hopp i havet, hopp om sig själv och att saker och ting kommer lösas. Men om det inte finns ens en droppe hopp om livet så är det väldigt svårt att ta emot hjälp och hjälpa sig själv. Min familj har lidit något så fruktansvärt av att se mig hur jag levt och haft det. Idag har jag det mycket bättre för att jag äntilgen fått den hjälp jag behövde och det var att komma bort från min hemkommun och börja om på nytt. Det som är det tragiska med det hela är att det tog drygt 3 år för detta att bli en verklighet. Under tre år så har jag levt under existens minimum har inte haft någon verklighetsuppfattning då jag levt i en dimma. Jag är tacksam för att jag idag har det mycket bättre och samtidigt överlevt dom saker jag gått igenom, för under dessa tre år så hade varit väldigt nära flera gånger att jag dött. Det är svårt och uppskatta dessa saker men jag är tacksam för jag fortfarande lever iaf.
Det är bra mycket svårare för en person med självmords tankar men som ändå vill leva. Så har det varit för mig till och från. Vissa veckor har jag vaknat med tårar i ögonen och gått och lagt mig med tårar i ögonen. Och vissa veckor har jag vaknat utan dessa tårar. Men en sak är säker och som jag insåg under dessa svåra tider, det är att det finns så många som lever under misär som vaknar med gråt i halsen och lägger sig med gråt i halsen. Som kan knappt kolla sig själva i spegeln pga all ångest och självmordstankar. Det är er jag vill nå fram till med allt detta jag berättar.
Och jag hoppas att på något vis kan jag inge lite hopp om att saker blir bättre med tiden. Det har inte varit lätt för mig eller någon i min närhet, på samma sätt är det för er. Men det viktiga är ge aldrig upp och om ni ger upp, hitta tillbaka till den lilla droppe hopp som än får er att vilja andas och leva mer.

Anledningen till att jag berättar allt det här är för att det är just dom jag vill nå fram till. Det går att ta sig ur detta jag är ett levande exempel på hur saker och ting kan gå väldigt snett väldigt fort. Men det betyder inte att det inte går och fixa. Det viktiga är att ni aldrig ger upp hoppet. Om det nu är så att det bara är en liten droppe hopp i ett hav av misär, så ge inte upp! Jag kan erkänna att jag till och från gav upp hade inget som helst hopp om livet eller mig själv. Men jag hittade alltid på något vis tillbaka till hoppet. Hoppet om att jag en dag har egen familj, hoppet om att någon dag ha en partner och dela livet med, hoppet om att det går och kommer lösa sig på något sätt. Det är det som är viktigt att alltid ha om det nu är bara en droppe hopp i ett hav så är den droppen hopp livsviktig. Ge aldrig upp hoppet om era drömmar, ge aldrig upp hoppet om att världen kan vara en underbar plats. Om ni verkligen vill må bra och verkligen vill det. Så kommer det att bli bättre med tiden. Ge bara inte upp HOPPET! Kärlek och respekt till er alla och hoppas att era drömmar blir uppfyllda. MVH en erfaren röst