Under åren 1997 – 1990 cirka var mitt liv ett manodepressivt helvete, tokrace i manierna och tungt alkoholmissbruk i depressionerna. Jag uppfann då alla tidigare kända och 327 000 övriga sätt att ta mitt liv. Men det var något som höll mig tillbaka. Ett gryende hopp som aldrig slocknade helt.

Någon morgon när jag vaknar kommer livet att vara bättre, inte imorgon eller i övermorgon, men någon morgon!!!

Om jag då tagit mitt liv så hade jag berövat mig själv allt det vackra som fanns bortom det svarta i mitt liv. De sju huvudmän som jag har idag som god man hade berövats en god man med insikt och empati och förståelse. En som varit i samma sits, om än med styrkan att bryta sig loss ur ett helvete av tung medicinering, vårdberoende och att stå emot ett behov av andra att göra mina egna självklara val.

Nej, som sagt gör det inte, solens varma strålar finns bakom hörnet, börjar värma när du minst anar det.

Enligt mitt sätt att se så har du fått ditt liv i gåva (av någon) och det är din förbannade skyldighet att förvalta detta liv på allra bästa sätt.

Självmord är ”fegvägen” ut, om du inte lämnar ett detaljerat brev efter dig så lämnar du alla anhöriga i förtvivlan och framför allt skuld. Var det de orden jag sade, var det det jag aldrig gjorde? Nej, på dessa frågor finns aldrig ett svar, ett arv av plåga, ett arv av skuld.

Men framför allt, du berövar dig själv all den glädje du skulle upplevt i din framtid. Den framtid du inte trodde fanns, men just den framtid jag (delvis) upplevt och detta endast av det skäl att jag aldrig hoppade med nylonrepet om halsen!