När jag gick i 2an i lågstadiet ringde skolsyster in mig på en viktkontroll. En vanlig rutinkontroll. Började det som i alla fall. Jag var underviktig. Hon hade hört ifrån lärare och andra elever att jag och min kompis inte åt lunchen i skolan. Jag sa att det helt enkelt var för att vi inte tyckte om skolmaten. Vi åt normalt hemma. Det sa jag ifrån första gången jag var där till det att jag började gymnasiet. Någon stans där i mitten av alla år av ständig vägning och mätning för att se om man gått upp i vikt så kom skolläkaren. Den där hemska jävla skolläkaren. Hon hade ett möte med mina förräldrar och mig. Berättade att jag inte åt ordentligt, att jag var underviktigt och att jag skulle dö om jag fortsatte såhär. Jag grät på det mötet. Mamma sa att det var för att jag var rädd men egentligen så var jag bara arg. Ingen lyssnade ju! Alla trodde att jag, en 10 årig flicka, bantade! Någonstans i mellanstadiet sa skölsköterskan att jag hade en ätstörning. Det var det dummaste jag hade hört. Skojar du eller?! Arg som ett bi var jag för jag visste att hon hade fel. Alla hade fel. Jag hade aldrig haft någon kroppsfixering, någonsin. Hade jag inte varit den jag är så hade jag med största sannolikhet dragit på mig den ätstörningen de försökte förhindra utav allt det här. Jag åt den maten som var god och lät bli den som var äcklig, så enkelt var det bara.

När jag fyllde 13 och började i 7an kom en tuff period i mitt liv. Min morfar och framor dog inom loppet av en månad. Min farmor som var mig så himmla nära. Alltid så snäll och lärde mig att sticka. Goda kakor gjorde hon också. Och min smarta morfar med alla de där kortkonsterna. Som han lovade att lära oss barnbarn den dag vi fyllde 15. Den dagen fick han aldrig se. Jag var även i ett förhållande med en kille som inte var bra för mig. Psykisk misshandel lärde jag mig först flera år senare men jag förstod direkt att det var det han hållit på med. Han är nog en annan person idag. Har vänner och familj. Säkert är han snäll nu också. Men det förrändrar inte hur han behandlade mig då. Han sa att jag var löjlig som mådde dåligt, det fanns andra som hade det värre. Han sa att jag hade fula kläder. en gång minns jag så väl det han sa ”Säg inte att du gick till skolan klädd sådär idag…? Du skämmer ju ut MIG!” Jag ångrar att jag stannade kvar. Men jag var liten och oförstående, hade jag varit mitt självsäkra jag som jag är idag så hade han fått stryk.

Jag blev deprimerad, fick självmordstankar och började skada mig själv. Föräldrarna tvingade mig till en privatpsykolog som var den mest oförstående personen jag någonsin har träffat. När jag berättade att jag skadade mig själv så frågade hon ”varför?” och när jag berättade om ett av mina ilskeutbrott så sa hon ”Ja, det låter ju onödigt att bli så arg, tycker du inte?” Jag nickade. Jag skämdes. Jag visste inte då, hon visste inte heller. Först flera år senare fick jag diagnosen Emotionell Instabilitet, vilket ofta kommer med överväldigande känslor. Men hon visste ju inget och inte jag heller då. Jag kände mig bara väldigt udda när folk alltid sa att jag reagerad överdrivet och konstigt på saker. Jag testade även då att gå till BUP jag var där en gång. Min mamma ringde dit för jag fortfarande var ledsen och nedstämd. Jag kom dit och jag träffade en jätte trevlig kille och jag trodde att han kanske skulle kunna hjälpa mig. Men precis som skolsköterskan hade gjort innan honom så låste han fast sig i att ”jag hade en ätstörning”. Jag bokade aldrig någon ny tid. Jag hade ju ingen ätstörning.

I Gymnasiet blev det bättre, jag måde bättre, gick på mycket fester och hade många vänner. Jag träffade t.o.m en skolsköterska som förstod att jag inte hade någon ätstörning! Han sa att alla de andra hade varit löjliga och han låvade att aldrig ringa dit mig för vikt koll igen. Det gjorde han aldrig och jag kan inte tacka honom nog! Om jag visste vad han hette skulle jag döpa mitt blivande barn efter honom. Men någonstans där i bakgrunden låg fortfarande det här med känslorna och gnagde, folk reagerade fortfarande på mina överdrivna reaktioner och min impulsivitet. Jag försökte dölja det så gott det gick. Jag ville ju vara normal. En av mina kompisar försökte ta livet av sig och det tog väldigt hårt. Hon överlevde som tur var men vården var inte speciellt hjälpsamma. Hon var på psyket i något dygn och för att sedan få en tid hos psykologen flera veckor senare. Oproffsigt tyckte vi alla. I den här perioden tog även min mormor livet av sig, efter år innom psykvården både öppenvården och slutenvården och flera självmordsförsök i bagaget lyckade hon. Psykiatrin hade svikit även henne. Studenten. Den bästa tiden i mitt liv vändes snabbt till den sämsta. Bara veckor efter studenten började mitt livs värsta mardröm. Folk spred rykten, hittade på saker och mina ”vänner” vändes emot mig. Min pojkvän valde att tro på alla rykten och gjorde slut med mig. Jag hade 2 personer kvar då om man inte räknar min familj. Av det stora nätverk jag haft fanns nu bara 2 personer kvar. Och jag kan aldrig tacka dem nog för att de stannade.

Behöver jag säga att jag ganska snart hamnade inom psykvården igen? Först ringde jag PRIMA men de sa i princip att det var ”vanliga tonårsproblem” Men sen hamnade jag på vuxenpsykiatrin i regon nordväst. Där träffade jag en ung PTP-psykolog. Hon var väldigt söt, Josefin hette hon. Jag gillade henne, väldigt mycket men jag fick inte ut någonting speciellt av våra samtal. Hon var ung och oerfaren och sa kanske inte de allra smidigaste sakerna… Men hon gjorde så gott hon kunde. Problemet med henne var bara att sen första gången jag kom dit så sa hon ”Ja, du är egentligen för frisk för att vara här.” Den stora anledningen att hon sa det var nog för att jag har väldigt svårt att lite på folk. Jag kunde inte sitta där och spy ut allt hat som fanns inom mig. Jag kunde inte berätta och de djupaste hemligheterna och ångesthandteringen man inte får använda sig av. Speciellt inte till en person jag just träffat. Det hon sa fick mig nästan att börja tävla mot mig själv för att få stanna. Mår jag sämmre så får jag ju hjälp. Men nästan ingenting jag gjorde hjälpte, hon hade ju bestämt sig för att jag var ”frisk”. En annan vän till mig försöker ta livet av sig mitt i det här. Det tog ännu hårdare. Jag var väldigt orolig de få veckor hon var inlagd på psyket efter det. Jag var där och hälsade på, hade med mig apelsinkrokant, hennes favorit. Senare kom hennes syster och vi gick ut och rökte. Personalen kändes ganska obrydd de lilla jag såg av dem men jag blev inte direkt förvånad. Det är ju vet man har hört att de ska vara. Men idag mår hon bättre, till stor del tack vare DBT tror jag. Jag fick göra utredningar för borderline personlighetsstörning. Det visade sig att jag inte hade det, men att jag hade drag utav det. Jag låg alltså på gränslinjen till en gränslinje. Men jag var tydligt emotionellt instabil. Det fick jag reda på där. Det var därför jag reagerat så konstigt jag gjort i mitt liv. Det var därför jag var annorlunda. På ett sätt var jag inte riktigt förvånad. Jag har alltid klickat bättre med personer som har just borderline. Vi fårstår varandra och reagerar väldigt lika på de allra flesta delar i livet. Jag stod ut med det personer ingen annan stod ut med. Så det kom inte som någon jätte överraskning att jag själv var nära den diagnosen. Men nu kom problemen. Utan den fullständiga diagnosen får du inte gå i DBT (Dialektisk beteende terapi) som är en terapi framför allt för folk med Borderline. Men Josefin hittade något annat, ett nytt forskningsprojekt hos Borderline Enheten på Karolinska Institutet, det kallades ERGT. Vad det står för vet jag fortfarande inte. Men det skulle tydligen vara som en intensiv light version av DBT. Gruppterapi dessutom. Jag tvekade länge men tillslut sa jag ja. Vad fanns det att förlora? Och det är det absolut bästa beslut jag fattat i hela mitt liv! På inskrivnings samtalet med läkaren fick jag även reda på att jag hade social fobi. Där ser man, jag som alltid trott att jag bara var blyg och osäker men tydligen va mina symptom så ”allvarliga” att de uppfyllde kraven för social fobi. Men gruppterapin ERGT har verkligen hjälpt mig till den jag är idag. När jag först kom dit så kände jag en sån otrolig värme ifrån gruppledarna, de var verkligen intresserade att hjälpa just mig. Och att ha en grupp med 5 andra tjejer som alla förstår och reagerar på exakt samma saker, en grupp där det är normalt att reagera som vi gör, det var nog den största tryggheten jag någonsin kännt inom vården.

En av mina vänner tar livet av sig. Det tar hårt på alla för ingen såg det komma. Han var alltid så glad och log det där fina leendet som fick alla andra att le också. Hans luriga ögon och hans hjärna som alltid spann på nya hyss. På begravningen spelades Coldplays – fix you och alla grät. Vår gammla datalärare mest av alla. Jag tror inte det fanns så mycket någon kunde göra men det gör ont att veta att han är borta och att ingen hade den minsta aning om hur dåligt han mådde. Ingen kunde fixa honom för han gav aldrig någon chansen. Men jag hoppas verkligen att vården erbjuder stöd tills hans familj! Men det kan jag inte tänka mig att den gör…

Jag mår fortfarande dåligt, min emotionella instabillitet gör att min sjukdom är jobbig för mig men nästan ännu jobbigare för min familj när jag kan gå ifrån att vara glad till att vara galet arg för absolut ingenting. Jag säger ofta taskiga saker till dem och är väldigt jobbig och svår att ha att göra med. och jag är ännu inte självskadefri, men tydligen så är jag för frisk för att få vård innom psykiatrin. Jag blir så himmla arg för det! Jag betalar ju skatt och bryter inte emot lagen nämnvärt men mördare får bättre psykvård än vad jag får. hos vuxenpsykiatrin så känner jag mig så obetydlig! De viftar bort mig. Men fine, då kommer jag tillbaka igen när jag är ”tillräckligt” sjuk. när jag är för sjuk för att kunna ta emot hjälp. Då kommer jag tillbaka. och då får vi se hur rolig jag verkligen kan vara att ha att göra med. Då kommer ni nog ångra att ni inte hjälpte mig när ni hade chansen. När jag ville ha hjälp.

I sverige så måste du vara frisk för att kunna vara sjuk. Du måste orka tjaffsa.