Jag har gått igenom en depression och kände ingen som helst livslust. Jag slutade äta, gick ner fem kilo, slutade prata. Till sist vart mina föräldrar så oroliga att jag vart skickad till en psykolog som jag vart tvungen att gå till. Efter några månader började jag må lite bättre. Jag började le igen, och fick tillbaka vänner som jag förlorade under min depression. Jag kunde prata med folk igen om vad jag hade gått igenom, och jag mådde bra igen. En dag pratade jag med med en tjej i min klass, berättade vad jag gått igenom. Hon bröt ihop, och berättade att hon försökt ta livet av sig för någon månad sen, men överlevt. Hon och jag hade inte vart särkilt nära vänner innan, men under den här tiden försökte vi där för varandra, och mest bara prata. Efter några veckor började hon gå till en skolkurator, och nu ungefär ett år senare mår vi båda bättre. Det jag vill säga med den här texten är att dom man inte förväntar sig mår dåligt, kan må lika dåligt som en själv. För många ungdomar mår för dåligt, och det här måste vi göra nåt åt. För alla som går i skolan borde få gå på ett kuratormöte per termin, och dom som behöver får fortsätta gå dit. Jag kan tycka att det är vuxnas ansvar att se till att barn/ungdomar mår bra, och jag tycker inte att dom gör tillräckligt, för isåfall skulle inte så många ta livet av sig. Idag är jag glad att jag inte gav upp, och att min vän överlevde, men jag tycker verkligen att en lösning måste hittas.