Hej! Försöker dra en lång historia kort.
Jag är snart 21 år och har brottats med självmordstankar sedan jag började högstadiet. För snart ett år sedan fick jag diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning, så kallad Borderline. Inget hände..till sist fick jag köplats till DBT.

Min kontakt med psykvården började med kurator, BUP och nu den öppna psykiska vårdmottagningen. Tillbörjan fungerade det bra och jag fick hjälp och kände att jag var i goda händer, hopp fanns så att säga. När jag fyllde 18 år förändrades dock allt då jag förflyttades från BUP till Vuxenpsyk där man i princip inte gjorde något annat än att stå i deras kösystem, fick sitta i telefonköer varje vecka för att jag gråta och be om hjälp.

Istället fick jag åka in och ut på akuten, men inser nu att vad tjänar det till. Där finns bara samtal och om du inte säger att du tänker ta livet av dig slipper du bli inspärrad och istället kan du åka hem igen.
Jag blev sjukskriven som 18 åring, fick gå om gymnasiet och nu är jag inne på mitt femte år för att försöka ta studenten, men det är inte lätt när man har den sjukdom som jag har och inte blir det enklare när ingen hjälp ges.

Jag har snart inget hopp kvar. Har redan avskärmat mig från min omgivning då skammen är stor av att må så psykiskt dåligt, har svårt att anpassa mig osv. Förut kunde jag ändå vara glad och gå på fest och få andra att skratta. Snart orkar jag inte längre, har inget kvar. Mitt ända hopp är att få ta studenten och hoppas på det bästa efter det..men det ser inte så ljust ut just nu.

Varför jag skriver är för att berätta hur jag har kämpat i år för att få hjälp. Hur mina psyk-journaler började skrivas för snart sju år sedan men ändå har ingen reagerat trots min diagos.
Jag vet att jag inte är ensam om detta och jag vet att de finns många som har det värre och bestrider en tuffare kamp och som kanske inte orkar längre.
Jag vill tacka Aftonbladet för att ni tar upp detta! Självmord är viktigt att granska!Alla människor ska ha rätt till ett dugligt liv och lika viktigt som det är att bota cancer, lika viktigt är det att förhindra att självmord sker! Vi har inget botemedel mot cancer men vi har utbildade psykologer,terapeuter,psykiatriker, överläkare, mediciner och resurser som mycket väl kan hjälpa psykiskt sjuka människor att bli friska.
Jag orkar inte snart kämpa längre och jag vet att jag kanske hade orkat om jag fått professionell hjälp. Förstår inte att detta är Sverige 2014.

Fortsätt belys ämnet! Leta upp de ansvariga till psykiatrins nedskärningar, inkompetenta mottagningar och alla de som blundar för oss psyksjuka. Vi behöver er hjälp!