Jag har mått dåligt sedan jag var 12 år, haft långa depressioner som jag har lyckats dölja rätt bra, jag var ju bara ”sjuk” ofta. Att i dagar i streck ligga i sängen och stirra in i väggen och försöka se meningen i att stiga upp. Avskärma sig ifrån vänner och aktiviteter som tonåring. Att ha den här olustkänslan, en tyngd i bröstet, hjärtklappning och ständig oro. Inte kunna sluta gråta om nätterna och man inte förstår varför. Att ständigt ha i tankarna vilken lättnad det skulle vara att ta sitt liv att slippa detta. Att varje dag vilja dö. Som 19 åring sökte jag hjälp och gick ca 6 gånger till en kurator. Vi försökte hitta orsaken till mitt mående, jag visste aldrig varför men jag mådde inte bättre av samtalen så jag övertygade kuratorn att det handlade om min övervikt och så då var det klart och det var sista gången vi sågs. Dagen innan vårt sista samtal hade mina föräldrar pratat med kuratorn och sagt att denne inte fick släppa taget om mig, vilket denne gjorde. Jag fortsatte att må riktigt dåligt, att klara av sin vardag var vidrigt. Att klara av gå till jobbet som jag egentligen trivdes väldigt bra med innebar timmar av ångest, gråt och panikattacker. En dag tog det stopp och jag kunde inte gå dit mer. Jag slutade på jobbet, började gå till en psykolog. Det hjälpte ingenting och jag blev insatt på medicinering. Det hjälpte på så sätt att de värsta topparna försvann men man kände sig likgiltig, jag brydde mig inte om något och kände mig aldrig glad även om jag inte var ledsen heller. Jag slutade ta tabletterna efter ett par månader och har efter det faktiskt mått okej. Nu ett halvår senare börjar jag må dåligt igen. Att vara 21 år och inte ens kunna minnas en dag då man mått bra eller varit lycklig är hemskt. Just nu kämpar jag mig igenom dagarna med hoppet om att jag en dag ska bli frisk. Men just nu ser det rätt mörkt ut då den psykiatriska sjukvården är ett skämt, men än så länge finns hoppet kvar. Just nu iallafall.