Jag försökte ta mitt liv 18 år gammal. Som en plötslig impuls. Jag var inte deprinerAd innan. Jag skadade mig väldigt mycket i mitt självmordsförsök och låg på sjukhus i 4 veckor. Jag var där i så dåligt skick kroppsligt att jag avböjde all kontakt med psykolog. Jag blev utskriven med mycket svåra smärtor. Jag hade förstört mitt liv. Jag slutade sova, tog på mig alla värdsliga problem, trodde jag var värre än pesten, tyckte synd om folk som kände mig. Jag fick träffa en sjuksköterska som jag samtalade med 1 gång i veckan om vad jag gått igenom. Jag fick så mycket mediciner att jag var levande död. Jag orkade ingenting och mådde bara sämre. Efter 5 år och ingen förbättring av min depression bestämde jag mig för att fråga varför? Varför mår jag så här? Vad gör alla dessa mediciner för min kropp? Då alla mina 5 psykologer/läkare inte kunde besvara mina frågor bestämde jag för att bli medicin fri. Mottagningen gillade inte min ide men jag stod på mig och fick stöd från min omgivning. Det var ett HELVETE att bli fri från alla tabletter som dom påstod inte vara beroendeframkallande men nu är jag fri. Jag mår bättre än någonsin och är glad att jag är ute från denna röra. Visst livet går upp och ner…