Hej, jag ska berätta om varför just jag har velat ta mitt liv.

Allt började när jag gick i 3an jag blev mobbad på min skola varje dag och jag mådde så himla dåligt över att gå till skolan. Varje dag blev jag ett offer och jag hatade snödagar för då så ställde sig hela skolan emot mig förutom mina kompisar. En dag fick jag en isboll i huvudet och blödde konstant ur näsan i drygt en timme. Mobbningen blev så jobbig så jag var tvungen att byta skola.

I 6an bytte jag skola. Jag tyckte det var skönt och börja om på ett nytt liv men tyvärr blev det ännu värre på den nya skolan, jag hade bara 2 kompisar i 6an och folk kallade mig saker som tönt, ful, bög, barnsligt o.s.v  Mobbningen slutade inte. I 7an bytte jag klass och fick nya kompisar. Livet blev lite bättre tills en ny kille började i vår klass. Vi blev först kompisar men sen så kallade han mig saker så jag började gråta. Jag har alltid varit känslig och har lätt att gråta. Jag sa till läraren men hon gjorde ingenting mot det men i 8an så bytte han grupp men halva skolan höll på med mig fortfarande för jag var kortast och känsligaste i hela skolan så jag var ”ett lätt mål”.

En dag gick jag och köpte godis till helgen för det var en fredag när en kille vid ingången tog min godispåse. Jag pekade på han och gick ansikte mot ansikte och sa ”Släpp min godispåse” han släppte den. Men killen tryckte upp mig mot väggen och hotade mig. Hans kompisar sa att om jag rör killen igen så skulle dom döda mig.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag var där, så jag gjorde det jag kunde göra, jag skrek på hjälp…

Läraren kom och såg honom och hans kompisar trycka upp mig. Han släppte mig genast och jag började gråta och kastade burken på han. När vi satt i möte fick jag prata med alla 3 killarna som hade gått på mig och min lärare kom fram till att det var egentligen mitt fel att det började eftersom min mobbare kände sig ”hotad” när jag hade sagt till han att släppa min godispåse. Jag ville inte komma tillbaks till skolan efter det för jag var rädd att dom skulle döda mig, i ett år kände jag rädsla att gå till skolan.

Folk säger det blir bättre och det har mina föräldrar sagt sen jag gick i 1an när man var lite smått utsatt då och då men sanningen var att det blev aldrig bättre. Så varför ska man leve om man inte har en framtid. Jag gick till ungdomsomtagningen och sa det och dom skickade mig till BUP direkt. Jag fick ta med mamma dit och snacka om hur jag kände och det var första gången jag kände att min mamma älskade mig jätte mycket.

Jag fick 2 mediciner. En för sömnen och en för depressionen. Jag blev sjukskriven i skolan och fick vara hemma.

I december 2013 kom jag ut som bisexuell för mina kompisar, jag hade en klump i magen och kunde knappt röra på mig. Men det var nog det bästa jag har gjort för alla mina kompisar stötta mig, tyckte det var modigt. Jag kände mig uppskattad och älskad för första gången i mitt liv.