Jag är nu 27 år och mår idag bra. Från att jag blev 18-20 så hade jag det väldigt tufft, allt började med att jag blev uppsagd från jobbet för att sedan hamna i depression och stänga ute alla mina nära och kära. Lyckades fram till att min ekonomi kraschade hålla alla borta med mina lögner. Jag gick till alla möjliga psykologer men kändes inte som någon förstod mig, jag var en snygg och social kille utåt och hade svårt att visa mig svag vilket jag inte visade psykologerna heller. Blev mycket alkohol under denna tid och en kväll kom allt ikapp mig och jag bara föll ihop på en bakgård, alla möjliga tankar flög genom mig och livet kändes inte alls värt att leva. Som tur var så hade någon ringt polisen som körde mig till psyket.

Idag så mår jag bra, men hade ingen plockat upp mig den kvällen så hade jag kanske inte suttit här. Tror inte folk förstår hur dåligt man kan må, livet känns helt värdelöst i dessa stunder. Jag har tagit mig igenom detta på egen hand med hjälp av familjen såklart. Men samhället hade ingen hjälp att ge mig. Jag var i den situation där jag inte ville eller kunde visa mig svag vilket gjorde att psykologerna inte trodde jag behövde någon hjälp när jag i själva verket behövde den mer än någonsin.