När jag har varit så deprimerad och ångestfylld att jag inte har lust att leva, då har jag knappast lust, ork eller mod att sätta mig och tjata på att psykiatrin ska hjälpa mig, vilket man måste får att något ska hända öht, alltså TJATA. I mitt fall har självhatet under de värsta stunderna gjort att jag inte tyckt mig ens vara värd hjälp. Att då uppbringa all den kraften jag har, till att ringa ett telefonsamtal till psykiatrin, för att bara bli avfärdad, vidareslussad ”för att du bor i fel område”, eller uppsatt på en lång lång väntelista är ett hårt slag och får mig att ge upp hoppet. Ibland har jag åkt in akut själv med taxi (tur för mig att jag har råd, vilket inte alla har..), och då fått prata med någon. De vill inte lägga in, trots att jag uppger att jag inte vill leva längre och jag inte vet vad jag ska ta mig till. Blir hemskickad med 1 atarax (allergimedicin som är svagt ångestdämpande, tja, den gör dig helt seg och lealös i kroppen medans ångesten är kvar och ökar i huvudet) med löfte om att jag så snabbt som möjligt ska få tid hos öppenpsykiatrin där vård genom medicinering och terapi ska ske. De hör inte av sig, såklart. Tur för mig att jag har anhöriga som orkar och vet hur de ska göra för att ringa tex överläkare och chefer på de psykiatriska mottagningarna och bråka för att få hjälp. Det skulle jag aldrig orkat själv, jag lever idag, tack vare mina anhöriga, inte psykiatrin, som jag idag fått kontakt med men som inte lyckas ge mig någon kontinuitet eller vettig övergripande hjälp. Den är ett skämt och en komocka i ansiktet till många av oss sjuka.