Jag är vuxen nu. Jag är ’frisk’. Det betyder att mina besvär ligger under nivån för de kriterier man måste uppfylla för att få en diagnos. De finns kvar, men de är hanterbara nu. Jag överlevde 15 år av den svenska psykiatrin. Tyvärr gjorde min bäste vän inte det. Han sökte hjälp igen och igen, han fick en samtalskontakt och starka piller. Men ingen talade om för honom att han skulle må sämre innan han mådde bättre utav dem, så en kväll tog han många piller på en gång, men han kom till akuten innan det var för sent. Två dygn senare var han utskriven. Tre dygn efter det var han död. Han försökte så desperat att få hjälp och vi som blev kvar står där med oket av skulden att vi inte kunde rädda honom. Vi som knappt kunde rädda oss själva. Min väns död startade en snöbollseffekt av självmord. Hans pappa gick samma väg några veckor senare. Hans flickvän försökte och återhämtade sig aldrig helt. Hans syster pratade i många år med sin döde bror. Hon sa att hon såg honom sitta på hennes säng. Mamman gav upp och blev sjuk hon också, hon förlorade vårdnaden av sina barn. Staten fick ta hand om dem. Det är snart nio år sedan han gick bort och jag tänker på honom varje dag. Vårdsystemet har sedan länge glömt honom och hans liv är bara en siffra i en tragisk statistik. Jag är vuxen nu, men i mitt hjärta bor ett barn som fortfarande saknar sin bästa vän, ett barn som aldrig kommer att bli helt.