Du är död. Du valde att lämna din familj. Du pratade med mig några minuter innan du tog farväl av jorden. Du visste vad Du skulle göra och planerade så väl. Du var ensam i dina framtids planer. Din kärlek, dina barn, ert hem, din mc, din familj/vänner var inte med i planerna.
Du lämnade oss så brutalt. Så ovetande.
Jag hatar meningen – tills DÖDEN skiljer oss åt. Var det SÅ Du tänkte innan döden tog Dig?
Ditt sätt att förmedla Din sista stund på, kan kännas så, så som meningen är.
Men Vi hann inte till Dig. Du visste att vi inte skulle hinna.

Jag förstod att du var död, men hjärnan ville inte ta in det, där jag var med dina älskade små barn, och din kärleks förtvivlade ansikte med mobilen tryckt mot sitt hjärta.
Du levde när du skickade sms:et men var död när det kom fram i mottagarens mobil.
Minuterna efter är så flummiga. Hör utryckningsbilar ”flyga” fram på vägen nedanför där jag står. Vet vart de ska, vad de ska möta. Lider med dem.
Men förnekelsen om din död fortsätter. Måste vara ”glad” en stund till, det är barnens dag. Dagen de längtat efter. De måste få vara glada en stund till. Meningen de kommer få höra kommer förändra deras glada dag till en dag i helvetet. En förälder är död.
Jag har hatat dig, svurit,skrikit på dig för vad Du gjorde.
Men det är av saknad, förtvivlan. Jag älskar Dig och de barnbarn Du gav mig. Alla stunder. Alla skratt.
Tack för att Du är och ”hälsar” på ibland. Gör ont i hela kroppen av en smärta när Du kommer. Du stannar en stund. Å sedan denna märkliga smärta som ruskar om kroppen när Du åker ”hem” igen. Du tar mycket energi när Du kommer/går. Men Du är välkommen.
Men jag är så rädd. Rädd att glömma Din röst

Jag älskar Dig. Tyvärr får Du klara Dig länge i himlen utan din lilla familj och oss andra.