Jag har alltid dragit mig undan. Jag har alltid varit den som tyst och stilla sitter på ena änden av klassrummet och inte säger så mycket. Har som aldrig haft så många vänner. Aldrig känt mig normal. Jag har ju faktiskt ett funktionshinder – en hörselskada som automatiskt gör mig ensam. Andra tror att jag är egoistisk och fördömmande, när jag egentligen inte hör. Att jag ofta skrattar åt något jag tror var något roligt men jag egentligen inte hört ett ord eller inte fattat sammanhanget i berättelsen. Missförstånd är alltför enkla att skapa, när jag bara vill passa in. Andra skrattar ju, varför skrattar inte jag? Att höra fel är för andra en rolig grej, men när jag sagt ”Va” tre gånger i rad så ger de flesta upp och jag får inte höra det som de ville ha sagt.

Jag har aldrig blivit mobbad, jag har haft en bra barndom med en familj jag är stolt över att tillhöra, men jag har alltid känt mig så ensam. Är ju så duktig att ha vänner på avstånd för dom kan man skriva med, sms:a med. Då blir det aldrig några missförstånd. Men med folket runt omkring är det som om jag alltid blir exkluderad eller bortglömd. Jag beskrivs alltid som en sån himla bra tjej – men varför är jag fortfarande så ensam? Jag vet idioter som har mer vänner än vad jag har. Varför är det så?

Min ensamhet har tagit över mitt liv.. Och tagit mig djupt ner i en depression. Alla jag pratat med, verkar inte ha förstått min situation. De har istället valt att förlöjliga mig ännu mer. Vuxna människor som ska finnas för att hjälpa har istället gjort min situation värre och aldrig har jag fått någon som verkligen lyssnar.

Jag har alltid känt den här längtan av att försvinna, en önskan om att inte längre få finnas till. Varför finnas kvar när det knappt finns någon som kommer sakna mig? Jag har varit nära att genomföra ett självmordsförsök två gånger. En gång då jag trotsade det kalla regnet och gick rakt mot ett stup. Då var jag 14 år gammal. Första året i gymnasiet började jag planera. Satte ett datum och valde ut en metod. Öppnade mig dock för skolkuratorn som direkt ringde bup. Det var första gången som någon lyssnat på mig.

Men en sen septemberkväll, 18 år gammal, haft körkortet i knappt tre månader, så bestämmer jag mig. Till mina föräldrar och vänner sa jag att jag somnade vid ratten. Vem kunde tro att jag, som är så glad jämt är självmordsbenägen? Jag är tyst men alltid glad. Skrattar hela tiden.

Jag önskar bara att någon kunde se mig i mina ögon, och se hur dåligt jag egentligen mår. Bup är inte längre ett alternativ. Bup hjälpte mig aldrig på riktigt. Jag har fått ta hand om mig själv, vilket inte tagit mig längre än vad jag är idag.

Längtan av att försvinna är alltför stark.