Har sedan många år brottas en olustkänsla som finns där varje dag, från att ögon öppnas, tills dom stängs. En ångest som det inte går att hitta orsaken till. Glädjen infinner sig i stort sett aldrig så den blir en känsla man vill bli av med.
Vissa perioder blir olustkänslan mångdubbelt värre. Det är då tankarna kommer att det vore en ren befrielse att slippa detta helvete. Det som stoppat mig varje gång är att jag inte troligtvis skulle klara det och jag har barn. Men tankarna blir för varje gång starkare varje gång man hamnar i en mörk period, det började skrämma mig. Oftast kommer de när det är ledighet och man ska som det heter, tillbringa tid och njuta av ledighet och nära och kära. Det är inget jag har något emot, för de är mig kära men det brukar vara startskottet för att det ska bli skit av allt.
Detta har i åratal drabbat de runtomkring mig, barn, fru & bekanta.
Jag sökte till slut hjälp och fick det genom samtalsterapi. För mig fungerade det inte det minsta. Då jag inte hittar någon orsak till mitt tillstånd så kunde vi heller inte gå till botten med något.
Det jobbigaste när man mår som sämst, är att de som inte upplevt känslan av total meningslöshet, så stark att men knappt kan röra sig, prata för man har inte energi till det, tror att lösningen är så enkel just då.
Men i alla fall så sökte jag mig vidare och fick till slut medicinering mot min ångest. Den har pågått under ett tag och mina tankar har nu försvunnit.
Även en viss form av livsglädje börjar hitta tillbaka.
Men jag vet inte vad som hänt om detta hade pågått år efter år utan hjälp.  Vet inte och jag är glad jag slipper tänka på det nu.
Mitt tillstånd jag beskriver ovan är nog skrattretande mot hur andra har det i sin vardag som grubblar på att ta sitt liv. För mig var lösningen än så länge rätt enkel med medicinering och jag fick den hjälpen snabbt.
Men de som brottas med dessa tankar allt för länge utan att få stöd och hjälp måste fångas upp. Livet kan bli bra eller det kan ta vändning till det bättre, bara man får stöd och hjälp.
Jag fattade tillslut att jag inte mådde bra och det ledde till ett för tillfället gladare liv.