Jag har varit utfryst, mobbad och känt mig utanför så länge jag kan minnas och aldrig känt mig accepterad i samhället. Jag ska börja med att berätta att jag är adopterad till Sverige och landade i Kastrup som en vilsen 7 åring. Och med dramatiska upplevelser och minnen av fattigdom, misshandel och sista gången jag fick hålla om min biologiska mor så tog jag med mig en hel del i bagaget som jag aldrig fick hjälp med att bearbeta, utan jag skulle helt enkelt formas om och anpassas in i den nya miljön som jag hamnat i. Problemet var ju bara den att jag såg annorlunda ut med mitt mörka hår och bruna ögon och kunde inte ett enda ord på svenska vilket gjorde att jag stack ut i mängden och jag blev på så sett det perfekta mobbning offret. Jag ville inte vara annorlunda och jag gjorde allt för att försöka passa in, men varje gång jag försökte bli accepterad runt min omgivning så dog jag mer och mer inombords tills min självkänsla inte fanns länge. Jag blev sedan en mästare på att dölja mina känslor medans jag gick runt och tänkte på hur jag effektivast kunde avsluta mitt liv, jag var då fyllda 13 år. Jag bad aldrig om hjälp för jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig, dessutom så hade jag dåligt samvete för att jag mådde så dåligt, för jag fick höra att jag skulle vara tacksam att jag fick komma till ett så bra land som Sverige. Även om jag är betydligt äldre idag så jag kämpar jag fortfarande med min tuffa start i livet och med de svåra skolåren bakom mig vilket har gjort att jag har hamnat i ett socialt utanförskap i vuxen ålder och då kommer tankarna tillbaka att livet är för tufft för mig att överleva.