Hej, Min historia är rätt lång, men man måste ju starta ifrån början.

När jag var liten och gick I skolan så hade jag lite vänner, men hade aldrig vänner som skulle stå kvar vid mig eller ett bra exempel är väl på att ingen av dem pratade med mig mer efter skolan var slut. Tror det började här, jag blev tillbaka dragen och letade efter vägar att kunna klara av dagen. Slutade med att jag började spela massivt med datorspel och tvspel där jag äntligen blev accepterad och dränkte mig själv I detta under åren, Skolan gick ifrån 4-9an och detta fortsatte kände mig utstött och har alltid varit rätt för att gå ut då jag inte tror jag platsar utanför med andra. Denna känslan finns kvar än idag att jag inte känner mig säker på något, vågar inte ta steget att klara av något då jag saknar vänner nästan helt nu och bor fortfarande hemma som 24 år och nu räcker det inte ens att leva in i spelvärlden längre för tankarna tar över allt mer och mer. Har haft några jobb sen jag slutade Gymnasiet och många av dem har varit repeterings jobb som först man liksom fick acceptera för ett jobb är ju ett jobb och dem första kan inte vara dem bästa. Men allt jag kunde tänka på där var hur mycket jag ville slippa allt och ta livet av mig själv. Eftersom jag fortfarande lider av rädslan som gör att jag inte vågar göra saker och känna att jag platsar in någonstanns så känns varje dag som ett race emot klockan, varje dag känns det som jag slösar bort ännu en dag av mitt liv och jag vill verkligen ha en framtid. Jag bor också i en väldigt liten ort som jag verkligen vill komma ifrån, känns som om jag behöver hjälp på något sätt men är rädd för att det inte finns den hjälp jag behöver. Denna texten blir väldigt rörig känner jag men har aldrig haft någon att prata med detta om och har aldrig kunnat prata med mina föräldrar,

Orkar tyvär inte prata om hela min situtation det gör så himla ont, detta är bara lite smått på hur många har det, och mig själv