Jag var 13 år då helvetet började….

Jag hade haft en stor vänskapskrets var bra på sport och hade det otroligt lätt för mig i skolan, fick alltid högsta betyg på proven.

Så kom förändringen som kommer att visa sig var något som skulle förändra den jag är för all framtid…
Högstadiet kom och de ”gamla” klasserna skulle delas upp och vi barndomsvänner skulle delas upp i olika klasser 3 stycken.

Jag kommer ihåg första dagen med nya klassen än idag 15 år senare som att jag är där hur jag inte kände mig till rätta gruppen av vänner jag tillhörde var inte den ”Starka” gruppen utan blev snabbt utsatta för kränkningar, till en början inte så farliga men spårade ur mer och mer.

Vi blev snart kallade ”Bögarna” och ingen ville vara nära oss, suddigum kastades som projektiler i ens bakhuvud hela lektionerna.. På rasterna var man tvungen att gömma sig någonstans ofta ett bibliotek eller helt enkelt lämna skolområdet för att inte få byxorna uppdragna, slag eller andra typer av både fysisk och psykisk mobbing.

Klassen betecknades av skolan som ”Värstingklassen” den drev en gammal lärare till sjukskrivning och åtskilliga lärare drog sig undan från våra lektioner som blev ”Fri lek” man staplade bänkar kastade saker på läraren etc.

Mina betyg började svikta, jag ville inte gå till skolan slutade med några av mina sporter men bibehöll lite av lågan där för att inte bli än mer utsatt.

Gymnastiken som var ett favoritämne började undvikas för att slippa bli piskad i duschen eller få ryggsäck och skor sprejade med parfym eller fyllda med hårskum.

I 8an hade jag börjat lagt på mig vikt, jag blev lite tjock vilket jag aldrig varit i hela mitt liv jag tröståt så ofta jag kunde vad som helst egentligen och spelade Tv-Spel hemma i ensamhet.

Jag skrev ett avskedsbrev och drog mina planer för livet vem som skulle få vad när jag tagit mitt liv och gömde listan i en liten tub som jag limmade igen för att mamma och pappa inte skulle kunna hitta den.

En dag i mitt rum så kom mamma in när jag satt uppkrupen i min säng mot väggen och grät så jag skakade inlåst i mitt rum, hon låste upp och det mesta kröp fram.
Jag berättade för mamma och en del för pappa av rädsla för hans reaktion (Har inte haft så bra förhållande till min pappas humör).

Vi gick i gemensamt möte till ”mobbingsgruppen” i skolan där det diskuterades om omplacering, JO TJENA ! Det skulle inte alls öka på min situation fy f-n jag blir arg än idag när jag tänker på hur man behandlades, skulle JAG behöva byta plats ??! Mer utsatt än någonsin så bekräftar skolan att det är MIG det är fel på TACK! Jag avböjde bestämt men krävde att skolan tog upp detta med de som utförde mobbingen men på ”Eget initiativ” inte som att jag har ”tjallat” och att man tog med även sådana som inte utförde mobbingen för att stärka min trovärdighet.

Sagt och gjort grupper pratades med, man lyckades dämpa det värsta men skadan var redan skedd… Jag började gå på fester och dricka kraftigt för att vara ”Med” men var ändock aldrig med…Jag jobbade hårt och såg fram mot gymnasiet för då var helvetet äntligen över…Självmordstankarna fanns kvar men jag sa inget till någon för jag ville inte såra mina närstående.

Jag var inte densamma längre såren läkte aldrig och idag undrar jag…Var var uppföljningen? Var fanns det psykokologiska stöd jag hade behövt ? Alla som utsatts för detta har SÅR STORA PSYKOLOGISKA SÅR!! var i hvete finns stödet för att få hjälpen att förstå att det är inte mitt fel och hjälpen att hantera känslorna och ångesten så man kan gå vidare i sitt liv ?

Jag fick ta hand om allt detta själv, på ett något negativt sätt.. Jag köpte en dator och började ett tungt spelmissbruk med ett gäng kompisar, satt och ”Lanade” alla dagar i veckan ofta hela dagarna och hela nätterna ihop i en mörk källare, Lana, festa , dricka extrema mängder alkohol, kroppen förföll och jag blev tjockare..

Sista planen jag skrev för självmord var i 22års åldern jag hade nu gymmat jobbat och festat kraftigt såg ”ok” ut antar jag drack extrema mängder alkohol 3-4 dagar i veckan.. Och kom fram till att om jag inte har en familj att leva för innan jag blir 30år då avslutar jag mitt liv någonstans i världen när jag fyller 30.

Idag är jag 2barnspappa gift och har en bra karriär, min mörka sida har jag bearbetat genom att skriva om den och inse att det är inte mitt fel men jag kommer aldrig att förlåta mina plågoandar någonsin och jag kommer aldrig att förlåta sveket av skolan och bristen på den hjälp ett barn hade rätt till, för det var just det jag var ETT BARN!