(försöker korta ner min berättelse extremt)

Min bror och jag hade inte någon vacker uppväxt, saknades allt som oftast mat hemma, aldrig några tillräckliga vinterkläder, ingen värme i huset där vi bodde och aldrig fick vi känna av någon kärlek ifrån vår mor. Vi fick utstå en hel del som ingen ska behöva göra som barn, men trots det växte vi upp och blev vuxna.

Min bror kom (med några få kortare undantag) aldrig iväg från huset där vi växte upp utan bodde kvar med den kvinna som fött oss fram till den dagen han tog sitt liv.

Han ville bara alla det bästa, var inte blyg men han pratade aldrig i onödan bara. Han hade haft ett väldigt påfrestande och jobbigt liv, men de sista två åren började vi se en ljusning. Han tog tag i sitt liv, började studera, skaffade linser och hade framtidsplaner. Han umgicks väldigt mycket med mig och min familj det senaste året. Det fanns inga tecken på att han fortfarande kunde vara i en så pass djup depression som han var, allting pekade åt andra hållet.

En dag sa han bara att han skulle på en liten bilsemester med en vän, det var några dagar innan vår dotters födelsedag så han ville veta vad hon önskade sig och lämna presenterna till oss då han inte kunde komma på hennes födelsedag. Han passade samtidigt på att köpa till vår son som fyller år en månad senare, han visste inte hur länge de skulle vara borta. Detta var just då inte något som var konstigt, utan jag tyckte det var kul att han kom iväg och fick se sig om lite.

Några dagar senare ringde telefonen, det var min kusin som jag inte pratat med på flera år, hon grät och sa att det gällde min bror, jag förstod direkt vad det handlade om, trots att det inte fanns några varningssignaler (uppenbara) till varför han valde att göra det. Han hade försökt 12 år tidigare, men han hade hittats och kunde räddas i sista stund. Han lovade mig då att han aldrig skulle tänka tanken fler gånger.

I brevet skrev han bland annat: -”Hade det inte varit för barnens skull hade jag gjort det för länge sen”.

Till er som går med självmordstankar, snälla, berätta för någon, det finns så många som gärna släpper allt de själva har och gör allt för att hjälpa er, ge dem bara chansen till det. Att behöva berätta för små barn att den personen som är deras största idol inte kan komma fler gånger är något av det tyngsta jag behövt göra. Men vi säger god natt till honom varje kväll, för han finns trots allt där i himmelen. (om inget annat är det en fin tanke då jag inte är troende)
Hade önskat att min bror sagt något, för då hade jag inte behövt begrava honom  i oktober -13.