Min bror tog sitt liv 2007.. personligen visste jag ingenting då jag bodde i Umeå vid den tiden och ingen berättade något.. I efterhand kan jag tycka det var märkligt att min bror ringde nån vecka före Jul och pratade mycket länge i telefonen.. säkert över en timme.. vi skulle träffas till Julen när jag och min höggravida sambo kom hem.. inte kunde jag ana att jag aldrig mer skulle höra hans röst eller se honom mera i livet.  I efterhand kan man ångra och vara arg över mycket.. Att ingen berättade för mig osv.. Men mest arg är jag då jag fått veta att Gällivares psykiatri hade kontakt med han då han försökt ta livet av sig ett tag innan men endast blivit hemskickad med anxiolytiska läkemedel.. I efterhand så hoppas jag de förstår att de inte gjorde det de är skyldiga till.. en suicidbenägen person ska tas in för tvångsvård om de nekar vård.. de ska få samtal och ev mediciner under kontrollerade former.. De vet mycket väl hur det går till.. speciellt då en depprimerad och självmordsbenägen person som börjar må bättre efter mediciner kommer för sig att ta tanke till handling och tar och avslutar sitt liv.. Nå så är det så att min bror lämnar kvar 2barn och syskon och föräldrar och övrig släkt.. men inte minst ett stort hålrum som inte går att fyllas.. man kan bara hoppas att psykiatrin lär sig något.. tyvärr är jag skeptisk.. //