Döden var och hälsade på igår natt….jag vaknade vid prick 12.00 på natten, Min dotter hade inte kommit hem ännu…jag brukar ringa henne och höra var hon är, men jag vet ju hur trött hon är på att jag jämt undrar var hon är och hur hon mår så jag svängde mig i sängen och somnade om. En timme eller två senare hörde jag att hundarna skällde, min dotter kom hem. Hon gick in i köket för att hämta sina sömntabletter som jag brukar lägg fram till henne. Det är jag som har hand om hennes medicin sedan hon tagit två stora överdoser den senaste tiden. Då jag den kvällen la upp sömntabletterna slog mig tanken, tar hon dem eller sparar hon dem…jag slog snabbt bort tanken då jag så många gånger gått upp då hon kommit hem och frågat henne om hon tagit tabletterna, hon svarar alltid ja.

Jag hörde hur hon tappade upp ett stort glas vatten, gick på toa och sedan in i sitt rum. Det blev tyst och jag somnade. Riiiing jag väcktes av telefonen…jag rusade ur sängen in i hennes rum, ropade hennes namn hon svarade…jag rusade vidare ner till telefonen…den hade slutat ringa. Jag såg att samtalet kom från hennes s expojkväns hemtelefon, jag visste vad det betydde…som så många gånger förr…han är den första som vet om hon har tagit en överdos eller skurit sig…..jag rusade tillbaka upp i hennes rum…telefonen ringde igen, det var expojkvännens mor som meddelade att hon precis ringt och under samtalets gång hade det på något sätt framkommit att hon tagit ca 40 tabletter. Jag ropar hennes namn…jag skriker och grips av panik…Hon gråter och ber om förlåtelse…förlåt mamma förlåt mig hon upprepar orden…de ekar i mina öron! Jag finner nummret till psyket, ringer dit i panik, undrar vad jag skall göra, ring alarmcentralen säger de…javisst men vilket nummer skriker jag…jag har gripits av panik..tänkte sätt mig i bilen och själv köra henne till akuten! Jag får nummret till alarmcentralen, jag är tvungen att skriva ner de tre siffrorna…112 jag har förlorat minnet. Det kändes som en evighet innan jag fick svar hos alarmcentralen, de frågar om min adress och telefonnummer…jag kommer inte ihåg var jag bor inte heller vårt hemnummer…min man ber mig lugna ner mig…han upprepar adressen för mig och så även telefonnummret….ambulansen är påväg….

De ber mig hålla min dotter upprätt, hon skall helst gå omkring och jag bör kolla hennes andning, de ber mig ringa igen om hon får andningsbesvär. Jag är nu på nedre vångingen…fråga mig inte varför!!???? Jag rusar upp till henne, ber henne klä på sig, hon är ännu så vaken att hon fick på sig tröja och jeans…..vi går tillsammans ner för trapporna. Jag frågar vilka tabletter hon tagit, hon gråter och fortsätter be mig om förlåtelse….förlåt mig mamma…förlåt…förlåt…hur det än går mamma så finner du allt i min dagbok, den ligger vid min säng fortsätter hon tyst. Sandra börjar sluddra, hon orkar inte stå upp, jag leder ut henne i hallen, hjälper henne att ta på sig strumpor och skor. Under tiden frågar jag henne om hon druckit alkohol, vilka tabletter hon har tagit. Min man skriver ner allt som hon säger, hennes meningar blir otydliga, tillslut upprepar hon bara vad hon tidigare har sagt, vi förlorar kontakten med henne. Min man springer ner till parkeringen för att visa ambulansen upp till vår dörr. Jag ser att Sandra har andningsproblem så jag ringer 112 igen, jag glömmer att presentera mig jag skriker rätt ut att hon inte får luft hon kan inte andas mera, hjälp mig! En hård röst får mig att sansa mig och berätta vem jag är, de meddelar att ambulansen står utanför vår dörr. Jag öppnar dörren och möts av två lugna sjukvårdare, jag blir lite irriterad över att det dröjer så länge innan de får fram kollösningen som de sedan håller i  min dotter.

Jag undrar om jag får följa med i ambulansen, men de ber mig att åka i min egen bil..jag undrar vad de anser om att jag nyss hade tagit två sömntabletter, skall jag sätta mig i bilen och köra 6 mil? De avråder mig från att köra, jag dör inombords då jag ser dem bära iväg min dotter på båren. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag lägger mig i sängen, tårarna väller fram, jag får en innerlig lust att ringa min mamma eller min vän, men jag vill inte väcka någon mitt i natten och oroa någon i onödan, jag får bära denna börda själva. Klockan är 03.30 nu…..jag slumrar till och somnar in för en stund. Jag vaknar vid 7 tiden och kan inte ligga still, går upp och gör frukost, förstår inte hur jag kunde äta? Jag ringer akuten och får veta att min dotter håller på att vakna, hon har klarat sig trots allt…hur starkt hjärta har du min dotter?

Döden var på besök hos oss, Gud sände ner två av sina änglar för att vaka över dig! Du har fått en extra chans, din tid är inte kommen än…..du behövs hos oss för att sprida glädje och kärlek, min älskade dotter !

Vid lunchdags ringer telefonen, det är från ett anonymt nummer….det sticker till av oro att ditt tillstånd har förvärrats, jag svarar och hör din svaga röst, du gråter och berättar hur hemskt det var att vakna upp….mamma vad var det som hände?! Du undrar om jag kan komma till dig, du är fortfarande så borta och svag, jag viskar självklart älskling jag är snart hos dig. Jag säger ”jag älskar dig, du svarar jag älskar dig mamma” det var första gången du sa de orden till mig i vuxen ålder, jag kände en klump i halsen. Lättnaden jag kände över ditt samtal är obeskrivlig!

Fråga mig inte hur jag lyckades köra de 6 milen in till sjukhuset?? Parkeringsplatsen var avstängd jag blev irriterad och förstod inte var jag skulle parkera bilen, jag körde över en gräsmatta till nästa parkering!! Gick in via akuten och bad dem lotsa mig till dig! En skötare tog emot mig, berättade lite om dig och jag berättade att du hade planerat detta självmordsförsök in i minsta detalj.

Du hade dagen innan skrivit två sidor i din dagbok om din dödsdag den 27 oktober 2007! Du förklarade hur svårt det var att säga ”jag älskar dig mamma” du berättade att du älskar din pappa, att du kommer ihåg den sista kramen på flygplatsen då du senast besökt honom, att du även älskar din syster trots att ni oftast grälar så som unga gör. 

Detta är bara ett av alla inlägg jag skrev på min blogg under kampen om min dotters liv, då psykvården inte kunde eller ville hjälpa oss att hindra vår dotter från att ta livet av sig. De sa till mig att ”Du kan inte hindra Din dotter från att ta livet av sig! Men en mamma gör allt som står i hennes makt för att hindra sitt barn från en allt för tidig död. Vi lyckades vända  vår dotters svarta tankar, efter 4 misslyckade självmordsförsök lever hon idag men rädslan finns inom mig varje gång telefonen ringer är jag rädd för att få ett dödsbud….