Vet precis hur ensam man känner sig när någon i ens närhet tar sitt liv.
Utan någon somhelst förvarning tog min mamma sitt liv genom en överdos av medicin.
Min bror fick ett samtal från våran moster att mamma inte svarat i telefonen när hon ringt.
Min bror åker till mammas hem och finner hemme på soffan, död.
Han ringer ambulansen men dom åker inte ut på dödsfall i hemmet fick han till svar.
Tillslut fick han ett nummer till jourhavande läkare på mammas vårdcentral som kom efter lunchen.
När hon kom gjorde hon en kroppsbesiktning på mamma, konstaterade enkelt att mamma va död, satte ett plastarmband runt mammas handled och skrev ett dokument som hon la på mammas kropp, detta skulle begravningsbyrån ha när dom kom för att hämta mamma.
Där står min bror- chockad, förtvivlad och ensam.
Den kvinnliga läkaren stannade dock kvar tills vi anhöriga kom till platsen, hon lämnade ett journummer OM vi skulle vilja prata och sen åkte hon.
Alla frågetecken om vad gör man nu? Vad har hänt? Är de sant? Varför?
När min bror väl får fram ett nummer till en begravningsbyrå kan dom inte komma fören ca 3 timmar.
Där stog vi, ska mamma ligga där ensam i soffan? Ska vi stanna där? Vill vi de?
Väl när mamma blivit hämtad av begravningsbyrån hörde vi inte ett ljud från sjukvården.
Blev efter 3 månader kontaktad av mammas psykolog, hon hade då blivit nådd av att mamma tagit sitt liv.
Detta var något som psyk inte alls sett några tecken på, ändå hade mamma gått där i flera år!!
Sista gången mamma va på samtal där va 20/8-2012 efter de besöket hade dom kommit överens om att mamma skulle ta kontakt om hon önskade få komma.
Är så arg och besviken och trött på att psykvården är så hårt nerskurna både i personal och kunskap.
Jag och mina syskon har mist våran älskade mamma vilket aldrig skulle ha skett om rätt resurser funnits för henne.