Min storebror begick självmord för 11 år sedan. Han var 23 år och jag var 22 år, då det inträffade. Ingen i hans närhet visste att han mådde dåligt. Han var uppväxt i en bra och fin familj, var förlovad med sin tjej, hade arbete och var alltid glad, social och hade vänner.

Jag och min bror är adopterade, men vi har haft en mycket bra uppväxt med kärleksfulla föräldrar, haft tillgång till mycket god ekonomi, bra mat, materiella saker och fått resa tillsammans som familj, både i Sverige och utomlands. Inget har fattats oss!
Trots en väldigt bra uppväxt, fann min bror inte riktigt sitt väg. Han hade inte jättebra betyg, men utbildade sig till undersköterska. Han var inget läshuvud men duktig på praktiska saker.

Jag tror att det blev hans fall, att han kände att han inte passade in någonstans i samhället med alla krav som finns. Att du ska vara duktig, prestera med höga skolbetyg,läsa på universitetet/högskola, att du ska ha ett arbete som du tjänar bra på som ger status samt att du ska ha alla materiella tillgångar som visar att du är någon.

Jag upplever att samhälle inte accepterar att alla individer inte är stöpta i samma form, alla kan inte/vill inte studera på universitet/högskola. Samhället måste acceptera olikheter så att de som inte är enligt ”normen” känner sig accepterade och det finns arbete och plats för dem också.

Min bror kommer alltid vara älskad och saknad. Jag och mina föräldrar har lärt oss att leva med saknaden, även fast vi aldrig kommer över den.
Det är hemskt att så många unga mår dåligt och ingen ska behöver uppleva detta som jag, min familj, släkt och nära vänner gått igenom.

Lillasyster Ebba