Sitter med tårar och vill egentligen inte att frågan som kommer med jämna mellanrum ska få fäste. Hur länge får jag behålla henne? Ingen mer än du som mist någon förstår det hemska i frågan. Ingen i min närhet förstår min oro, min ångest den dagen då hon blir juridiskt myndig och jag inte kan ta beslut om vård eller medicinering eller om jag måste med tvång måste lägga in henne för att rädda henne från sig själv. Att ständigt jobba framåt mot systemet vi har för vård. Att ständigt motivera varför det behövs en annan medicin, ett annat sätt att hjälpa någon, som inte i de mörkaste perioderna inte kan se vad det är för mening med allt när det ändå inte blir bättre. Suicid och tvångsomhändertagen vid 16 och snart 2 år efter fortfarande inte rätt behandling. Alla turer med bup, ingen som ser att föräldern behöver hjälpas på samma gg, ingen samsyn mellan vården och de organisationer som finns. Den hemska känslan: jag måste hinna skaffa hjälp innan hon blir 18 för sen kan jag inte kräva, inte styra, inte fixa och trycka på när det inte finns någon egen motor. Man kan inte förstå hur det känns eller hur det är när man inte finner någon utväg om man inte själv varit/levt nära. Jag är så rädd så rädd så det äter upp mig inifrån. Men jag måste var stark, jag måste vara nära och lyssna och motivera vad jag kan. Jag måste…. för min tös.