Under våren 2008 började min historia. Jag fick panikångestattack och blev deprimerad. Via min skola kom jag i kontakt med BUP i Uppsala och fick ett möte bokat med en psykolog i slutet av juni. Remissen som min skolsköterska skrev skickades i början av April och var endast angående panikångesten. När jag sedan träffade min psykolog fick jag fylla i diverse papper och efter en träff på 45 minuter hade vi kommit fram till att jag var djupt deprimerad och var självmordsbenägen och att läget var akut. Eftersom ALLA(!) psykologer i Uppsala gick på semester samtidigt blev jag skickad till psykakuten. Där fick jag träffa en läkare och en annan psykolog som rekomenderade att jag skulle läggas in, detta vägrade jag då intrycket jag fick av avdelningen inte alls var bra. Galler för fönster, fastskruvade möbler osv. Jag var en vilsen 16åring som var deprimerad och en avdelning som såg ut som ett fängelse var inget för mig. Istället fick jag antidepressiva tabletter utskrivna som jag skulle ta under sommaren och vi gjorde upp att jag inte skulle vara ensam under sommaren då jag hade självmordstankar. När jag frågade om man kunde dricka alkohol samtidigt som man tog tabletterna fick jag svaret att det varierade från person till person. Vissa kunde, vissa kunde inte. Ha i åtanke att när frågan ställdes var jag 16 år. Sommaren passerade och tabletterna hjälpte aldrig riktigt. Vi kontaktade läkaren varpå hen ordinerade att jag skulle öka dosen. Detta gjorde hon över telefonen, inget möte krävdes. När min psykolog som jag träffat en gång kom tillbaka från semestern fick jag en tid i september. Vi det här laget hade jag slutit mig själv än mer och var inte direkt intresserad av att öppna mig vilket jag alltid haft svårt för. Jag fick en tid igen en månad efter den i september. Vi det här laget hade jag slutat känna känslor över huvudtaget vilket var en av biverkningarna av medicinen. Man känner sig avtrubbad och känner sig varken glad, ledsen, arg eller någon känsla alls. Man blir som ett skal. Jag gick inte till min avtalade tid hos psykologen. När november kom hade jag träffat min psykolog 3 gånger från starten i Juni. Endast tre gånger och en tid i månaden fick en patient där läget hade ansetts vara akut och självmordsbenägen. Den 5 december försökte jag ta mitt liv. Jag hade druckit alkohol och bråkat med min flickvän och det blev droppen. Läget var kritiskt. Enligt läkarna var jag 30 sekunder till 1 minut från döden. Jag vaknade upp på sjukhuset 3 dagar efter utan skador. Änglavakt kallade dom det. På sjukhuset fick jag träffa flera olika läkare och varje gång inleddes samtalen på samma sätt ”Jag har bara hunnit läsa din journal lite snabbt, kan du berätta?” och varje gång kom samma slutsats ”Patienten är väldigt svår och väldigt sluten”. Istället för att ge mig en läkare hela tiden och ge mig en chans att börja få förtroende för en så fick jag byta hela tiden. När jag skrevs ut från sjukhuset så blev jag skickad till BUP igen. Återigen sa jag nej till vård på avdelningen men denna gång blev ”läkarna” arga och var fruktansvärt otrevliga mot mina föräldrar när de ifrågasatte om detta verkligen var rätt ställe för deras son att rehabiliteras på. Även denna gång slutade det med att jag fick åka hem men vara under uppsyn i stort sätt hela tiden. Vid denna tidpunkt vägrade jag dock fortsätta ta mina antidepp. De följande månaderna fick jag träffa min psykolog en gång i veckan och jag gjorde stora framsteg så fort jag fick en regelbunden och tät kontakt. Men tänk hur lång tid det behövde gå för att de skulle inse det.