Den 30 december 2013 ringer en familjemedlem sent på eftermiddagen. Han verkar upprörd och har svårt för att få fram ord. Det otänkbara har hänt. Det som vi i familjen varit rädda för i över 3 års tid har inträffat. Hans syster har under julafton försökt ta sitt liv. Hennes 2 yngre bröder hade hittat henne i hennes lägenhet strax efter incidenten . Hon åkte in med ambulans in till sjukhuset.

Hennes  familjemedlemmar fick ingen information om detta utan informationen kom av en slump från hennes mammas man till oss. Vid familjeinterventionen drygt 2 veckor efter incidenten förklarade hon vad som hade hänt. Hon blev utskriven 3 dagar efter julafton, en psykiskt instabil kvinna med inga hämningar på att ta sitt eget liv fick själv ta beslutet att hon mådde så pass bra att hon kunde åka hem igen till sin lägenhet där hon bor själv, helt utan uppsikt eller övriga familjens vetskap om vad som precis inträffat (med undantag för hennes egen mor som övriga familjemedlemmar ej har någon kontakt med).

Hon berättade att hon under 3 års tid har fått antipsykostabletter, medicin som hon mått mycket dåligt av därför att hon inte lider av någon psykos utan har efter många års medecinexperimentering, inklusive injicering av lithium, självdiagnoserat sin åkomma med sjukdomen bipolär typ 2. Utifrån Hennes egen diagnos har läkarna på den psykiatriska mottagningen i Örnsköldsvik bytt medicin anpassad för personer som har typ 2 bipolaritet. Hon säger själv att hon mått mycket bättre med den nya medicinen, men att hon fyra dagar innan julafton fick slut på medicin. Utan uppsikt och medicin för en psykisk instabil människa ledde tillslut till tankar så starka att de övergick till handling.

Eftervården har varit knapp om ingenting. På Nyårsafton blev hon tillsagd att komma till sjukhuset för att få bort stygnen. Hon väntade i närmare 4 timmar och gick tillslut hem med meddelandet att hon återkommer senare på eftermiddagen. Hon fick sedan ett samtal där sjuksköterskan sa att de hade fullt upp och hade tyvärr inte tid med henne just den dagen och hon skulle återkomma senare i veckan. Än idag, efter incidenten, har hon inte fått någon fullständig diagnos, någon form av professionell eftervård, någon form av terapeutisk behandling eller ens öga-mot-öga samtal med läkare, varken för henne själv eller med oss som närstående och hur vi alla ska gå vidare efter incidenten.

Efter 3 år med både öppen och sluten vård på psykiatriska mottagningen i Örnsköldsvik har Freiya som sagt fortfarande inte fått en färdigställd diagnos. Detta beror enligt vissa ansvariga på att mottagningen är kraftigt underbemannad och det finns helt enkelt inte tid för vissa patienter. Hon har berättat att hon inte har haft en och samma läkare/psykiatriker/psykolog en enda gång under hennes tid på mottagningen. Läkarna har utgått från att hon haft psykoser, utan några som helst positiva symptom på detta, och sjuksköterskor ibland hotat henne med ytterligare injicering av antipsykoser om hon inte gör som de säger. Hon har fått kämpa emot den första diagnosen att hon skulle lida av någon form av psykos och till slut har de gått med på att hon är bipolär, dock utan officiell diagnos. De har helt enkelt bara gett henne annan medicin, ett annat experiment.

Om det nu är så att medicineringen är så pass vital för hennes överlevnad var mottagningen väldigt passiv med hennes välmående eftersom hon gick 4 dagar utan medicin – med vad som kunde varit ett dödligt resultat. Borde inte läkarna ha förutsett detta? Eller ger de bara vad som står i journalen och går vidare med sina dagliga rutinrundor? Många frågor men framför allt ilska väcktes av psykiatrimottagningens passiva mottagande.

När jag fick reda på allt det här ringde jag psykiatriska mottagningen och ställde följande frågor:
1. hur kan man skriva ut en psykisk instabil människa endast 3 dagar efter självmordsförsök?
2. Om ni är underbemannade, varför har ingen remiss skickats till annat sjukhus?
3. Vem har ställt hennes diagnos och varför? Är det sant att hon fått ställa sin egen diagnos och i sådana fall hur kan det ha varit möjligt?
4. Om hennes medicin är vital för hennes överlevnad, varför var hon utan i 4 dagar?
5. Vem är det jag ska tala med om hennes välmående, vilka läkare har hon haft och varför är det ingen som har gett oss denna information?
6. Vi behöver familjeterapi och skulle vilja att ni återkom till mig snarast med datum.
7. Eftersom hennes kontaktperson tydligen är sjukskriven, varför har hon inte fått någon ny? När kan vi få samtala med hennes nu sjukskrivne kontaktperson?

Sjuksköterskan förklarade att ”I Sverige har vi frivillig vård och vårdtagaren måste själv vilja ha hjälp” för att få någon hjälp i Sverige idag. Detta oavsett om personen är fullt frisk, psykisk instabilförsäkrade om att hon skulle återkomma med datum för träff med både läkare, kontaktperson och sjuksköterska. Detta var drygt 1 månad sedan utan att någon återkommit till varken mig eller henne. Jag sitter just nu, måndagen 3 februari 2014 och väntar på att en sjuksköterska skall återkomma till mig. Ett steg jag själv ännu en gång åtagit mig eftersom det enda gensvar jag fått från psykologiska mottagningen i Örnsköldsvik är total tystnad.