Kan börja med att säga att första gången jag försökte ta mitt liv var i tonåren.
Jag var ett familjehem placerad barn pga misshandel från mina föräldrar. Givetviss mådde jag fruktansvärt. Värre än vad nån förstod. Då bemöttes jag väldigt dåligt av vården vilket tyckte att ha ett samtals möte då och då räckte. Åren gick och givetvis tog jag fel val i livet vilket fortsatte att få mig mer och mer deprimerad. Nu i vuxen ålder (är över 30) började dessa tankar komma igen. Jag fortsatte kämpa för mina barns skull men kände mer och mer att orken inte fans. Hade ingen att lita på och prata med. Och de få som jag berättade för tog mig inte på allvar. Paniken började stiga då jag kände att tankarna kom mer och mer och lusten att få det gjort en gång för alla blev värre och värre. Min sista utväg var att ringa ett nummer på nätet där man kan ringa om man mår dåligt. Typ som tjej jouren. Mitt första samtal där var ok. Fick prata med en kvinna som lugnade ner mig lite. Hon tipsade även att man kan ringa 112 för jourhavande präst. Nästa dag kom paniken och tankarna igen. Denna gång var det mycket värre. Hade bestämt mig att ta mitt liv. När jag satt där helt förstörd och det ända jag kunde tänka på var mina barn och hur hela deras liv skulle bli förstörd bestämde jag mig att söka hjälp en sista gång. Ringde samma nummer som dagen innan. Kom till en kvinna som ärligt talat kunde inte bry sig mindre. La på och ringe jourhavande präst. Bland det värsta jag har varit med om. Han sa ingenting. ”vad skulle jag kunna göra” var det ända han fick fram tråts att jag berättade exakt vad jag tänkte och kände. Jag la på helt förstörd och chokad.
Jag vet inte vilken makt som hjälpte mig den natten men jag lyckades ta mig hem.
Den lilla styrkan som jag hade kvar var tanken på mina barn. Detta var en liten bit av berättelsen. Jag har så mycket mer. Jag skäms över vården och undrar hur dessa människor som ska finnas där för hjälpa oss som behöver tänker. Varför jobba där om man inte bryr sig? Förstår inte de att de gör det bara ännu värre för oss som behöver en sista hjälpande hand.