Hej
Jag började min alkoholbana genom att slänga stesoliden. Mådde sådär men man orkade tack vare att man hade barn. Barnen var/är min glädje men mitt liv inombords var inte bra. Började redan tidigt med självmordstankar men det var ett rop på hjälp. För att göra en lång historia kort så ökade mitt alkoholberoende det blev skilsmässa men under denna tid hade jag försökt många gånger. Jag blev ensam o alkoholen flödade allt medans självmordstankarna fortsatte. De blev mer intensiva. Jag ville verkligen INTE leva för jag orkade inte med mitt liv. Läkare stod där o såg på jag fick den hjälp de kunde erbjuda men de kunde inte ta bort mina tankar på att jag inte orkade mer. Många tycker man är egoistisk och jag kan hålla med till en viss del men orkar man inte så gör man inte det. Nu är jag 57 år och måste bara ta tag i mitt liv, men vad jobbigt. Mycket lättare att komma bort,slippa känna och må så jäkla dåligt. Man vill bara komma bort. Inget annat betyder något just då. Ungdomarna som mår dåligt MÅSTE tas på allvar. detta går inte längre att ta det så lätt som det görs nu för tiden. Att bara ge medicin löser inga problem. Föräldrar, lärare alla runt denna ledsna människan måste få upp ögonen och hitta hjälp och ni läkare… Ta detta på allvar ta itu med våra ungdomar innan det är för sent.