Jag är en kille i 30 årsåldern som har levt med självmordstankar sen 8 års ålder. Jag började bruka olika droger vid 16 års ålder. När jag var 24 år gammal så hade jag tappat kontrollen över mitt bruk och jag använde dagligen olika sorters narkotika. Jag sökte vård i min hemkommun och de skickade mej på ett behandlings hem där ”gud” skulle hjälpa mej att bli en produktiv samhällsmedborgare.
Efter sex månaders behandling mådde jag sämre än jag gjort under hela den period jag brukade, så jag tog kontakt med öppen psykiatrin. Efter 18 månader hade jag fortfarande inte fått träffa en psykolog, jag hade träffat en psykiatriker vid 3 tillfällen för att få olika verkningslösa preparat utskrivna.
Till slut mådde jag så dåligt att jag skrev in mej på akut psyk i en mellanstor stad. Under mitt inskrivnings samtal berättade för en ung läkare jag om hemska mardrömmar som plågat mej sen barndomen, våldsamma drömmar, kaos och skräck är väl den bästa beskrivningen. Jag blev inskriven och vaknade upp 5 dagar senare, jag hade ingen aning om vad som hänt under de fem dagarna eftersom personalen tyckte att det var en bra idé att pumpa i mej fruktansvärdda mängder narkotiska preparat. När jag vaknade den där morgonen bestämde jag mej för att genast ta mej därifrån, jag blir inte hjälpt av att vara helt borta i skallen.
2 dagar efter att jag tagit mej från akut psyk ringer en överläkare och berättar att han polisanmält mej, anledningen var det jag berättat under mitt inskrivnings samtal.
Samma kväll kommer 3 poliser hem till mina föräldrar där jag bodde och arresterar mej för förberedelse till mord. De kör mej raka vägen till psyket då de förstår att jag inte var nån blivande mördare utan en kille som behövde hjälp(trevligaste poliserna jag träffat).
Efter 3 dagar lägger polisen ner sin utredning, de har läst intagnings läkarens anteckningar och gör en motsatt bedömning av situationen än överläkaren som anmälde mej gjorde.
Efter 4 dagar får jag åka hem, de hade inte tid att skriva ut mej så jag fick vänta en extra dag(mot min vilja).

Efter den här episoden så flydde jag till stockholm, en kompis hade ett rum till över så jag bestämde mej för att flytta dit och försöka få hjälp.

En och en halv timme efter att jag ringt till öppenpsykiatrin får jag komma in och träffa en psykolog och en psykiatriker(!). Jag går därefter på regelbundna samtal med psykologen och träffar psykiatrikern då och då för att få nya verkningslösa mediciner utskrivna.

Efter ett år i Stockholm mådde jag fortfarande fruktansvärt dålig, men jag började ana att det kunde bli bättre, jag började lite på min psykolog och vi började komma nånstans. Då, såklart, kom nästa smäll. Utförsäkrad!
När jag fick veta att jag inte kunde vara sjukskriven längre så avbröt jag min behandling och flyttade till mina föräldrar igen, jag hade inte råd med hyra för de 4500kr i månaden jag skulle få, det fanns möjligheten att söka socialbidrag men jag kunde inte det då, allt som har med papper och formulär att göra är ett stort nej för mej, det genererar för mycket ångest helt enkelt.

Nu några år senare har jag haft en anställning på ett år och olika praktiker sen min sjukskrivning tog slut, jag äter inga mediciner, använder ingen narkotika.
Jag mår idag lika dåligt som jag gjorde när jag var 8 år gammal.mJag kommer aldrig ta livet av mej, för jag kan inte göra det mot min familj hur mycket jag än vill. Jag inser att jag borde söka hjälp men jag vet att det inte finns nån att få, så jag tänker inte ens försöka.

/Less