Jag har haft depressioner hela mitt liv, även som väldigt liten. Då var det inte så allvarligt och berodde mest på årstiderna (värre på hösten och sedan även på våren).
Jag har alltid känt mig utanför, som en främling som inte förstår hur andra människor fungerar. Jag föredrog att läsa, förlorade mig i böckernas värld och hade en väldigt levande fantasi.
Även djur var att föredra framför människor, vi i familjen har alltid haft husdjur. Hästarna blev mitt livs stora kärlek. Jag blev mobbad (psykiskt och verbalt) i 10 års tid, under hela min skoltid. Det enda som räddade mig då från att begå självmord var att jag red på ridskola en gång i veckan. Tyvärr tog jag stor skada vid två olika ridolyckor och blev tvungen att sluta. Drömmen om en egen häst skulle få förbli endast en dröm insåg jag när jag blev äldre och förstod att min pappa bara ljugit i alla år, för att slippa undan tjatet.
Det var som om jag var osynlig, förutom när mobbarna kände för att roa sig lite. Det var alltid lätt att få en reaktion från mig, jag reagerade med att gråta även när jag blev arg. Mina känslor levde ständigt en berg-och dalbana och jag var väldigt aggressiv, men det vändes mest inåt, olika självskadebeteende blev bara vanligare ju äldre jag blev.
Alla, rektor, lärare, mina föräldrar, mina sk ”vänner”, visste om att jag blev mobbad. Men det var tydligen inte så allvarligt att varje skoldag bli utfryst av de klasskompisar man känt sedan dagis, att ständigt få höra hur fet, ful och vidrig man är. Hånskratt och vidriga ord som än idag ringer i mina öron… Att ständigt få höra samma saker av ”alla” måste ju betyda att det är sant? Jag kände mig inte ens älskad av mina föräldrar, vi är en dysfunktionell familj.
Till slut var jag totalt utbränd, gick in i väggen med en enormt djup depression, för att jag inte sökte hjälp i tid. Det gjorde man ju inte, det var tabu att söka psykvård och gå till soc. Utbrändheten och depressionen förstörde min chans till utbildning och jobb. Studierna på universitet avslutades aldrig och jag fick till slut sjukersättning pga depression/dystymi, GAD och instabil personlighetsstörning.
Jag tror fortfarande att jag hade klarat mig om jag hade fått vänner på universitet. Men det är tydligen ett allvarligt fel på mig som inte kan passa in någonstans.
Trots en ny stad och nya människor som inte kände mig så blev jag än en gång utfryst. Ingen att prata med, ingen att studera tillsammans med, grupparbetena ett helvete eftersom ingen ville ha med mig i gruppen. Missade jag en föreläsning så kunde jag aldrig låna någons anteckningar, de kom med de mest värdelösa och genomskinliga ursäkter. Eftersom jag inte ville uppfattas som påträngande och besvärlig så gav jag upp alla kontaktförsök till slut.
Idag tror jag att jag kan förstå mina känslor, jag har sedan ett år tillbaka diagnoserna Asperger och AD(H)D. Borderline/instabil personlighetsstörning är väl inte aktuell då allt som pekar på det går in under de andra två diagnoserna.
Den allmänna, öppna psykatrin är ett enda stort skämt. Jag har sökt hjälp i två olika kommuner sedan 2001 (samma landsting dock). Medicin fick jag utskrivet direkt, har under årens lopp gått igenom ALLA antidepressiva, massor av olika lugnade och sömntabletter och en hel del annat. Problemet är att jag inte fungerar som majoriteten av människor, medicinen har oftast ingen verkan alls, eller så tar biverkningarna över totalt när jag kommer upp i en viss dos.
Jag anklagas för att hitta på biverkningar när de inte finns listade i FASS eller är väldigt ovanliga. Jag har aldrig varit utåtagerande, hotfull eller otrevlig mot vårdpersonal, men blir nästan alltid otrevligt bemött. Ibland har en ny läkare/sjuksköterska varit väldigt trevlig och tillmötesgående, tills de har läst min journal. Då blir attityden oftast raka motsatta. Jag vill faktiskt inte veta vad de har skrivit i min journal, de måste vara många lögner och jag kan inte påverka eller ta bort dem. Jag HAR auktoritetsproblem, fjäskar aldrig och ifrågasätter behandling/mediciner och är dessutom väldigt insatt i hur mediciner fungerar och mina diagnoser. Det uppfattas tydligen som hotfullt och får särskilt läkare (specialister) att resa ragg. De tror att jag hotar dem som alfahanne. 🙂
Själv får jag numera kämpa för ett neutralt tonfall, har blivit så många felbehandlingar och kränkande bemötande att jag får panikångestattacker bara vid tanke på sjukhus och läkarbesök. Jag försöker undvika att söka vård så länge det går, just för att slippa den nedlåtande, fördömande attityden (särskilt inom psykatrin).
Det som jag verkligen behöver får jag tydligen aldrig, terapi med en riktig pyskolog med adekvat utbildning och viss erfarenhet. En skötare som har gått en 2-dagarskurs i mindfulness har jag ingen nytta av, då kan jag ge mig själv terapi istället.
Sedan mer än 10 år tillbaka slåss jag med mina demoner varje minut av dygnet. Jag är så desperat att jag snart kan göra precis vad som helst för att inte göra verklighet av mina självmordsimpulser.
En annan gång hade jag en väldigt svår panikångestattack pga bemötandet från en överläkare inom psykatrin (mitt allra första möte 2001). När den klingade av befann jag mig i någon slags trans, kändes som jag befann mig utanför min egen kropp.Till slut stod jag utanför min dörr igen och var totalt utmattad och fortfarande vid liv.
Jag har en enda familjemedlem som bryr sig om mig och jag kan inte svika genom att dö på det sättet. Hon skulle förlora allt och kanske också begå självmord. Hur kan jag ha det på mitt samvete? Jag vill inte att hon ska hitta mig, jag vill inte blanda in någon annan alls i mitt självmord. Jag tänker på hur många liv jag skulle kunna förstöra genom att begå självmord. Jag har fortfarande känslor som håller mig kvar, som tvingar mig att överge friheten.
Men jag skulle så gärna vilja veta varför. Varför börjar man mobba en 5-åring första dagen på dagis och fortsätter i 10 års tid? Varför ingriper ingen någonsin under alla år? Varför förstörde ni min glädje, min självkänsla och mitt självförtroende? Jag har älskat så många gånger, men ingen har någonsin haft såna känslor för mig, jag har alltid levt ensam och kommer att dö ensam.
Varför har ni som mobbade mig så perfekta liv med jobb/eget företag, familj med fru/man och barn? Jag har ingenting. Jag fick ta konsekvenserna: pga mobbningen slåss jag varje dag mot självmordstankarna och snart orkar jag inte kämpa längre.
Nu vet ”alla”, min familj, min läkare osv men ingen bryr sig. Men ni som förstörde mitt liv kom undan, gång på gång. Jag hoppas ni lever i en lögn och är lika ensamma som jag är, för det förtjänar ni.