Jag tror inte att det finns resurser inom vården och att det bidrar. Känner flera personer som har tagit livet av sig detta år och förra. Folk som försökt ta livet av sig skickas hem istället för att läggas in på psykakuten eftersom det inte finns någon plats och får mediciner istället för samtalskontakt.
Jag skulle avråda psykiskt sjuka från att söka hjälp inom vården. Är man inte redan galen blir man det. Det blir bara värre när man hamnar i vårdkarusellen. Man fattar snabbt att det inte handlar om individen eller om att genuint hjälpa utan om pengar pengar pengar och stor okunskap (trots höga utbildningar tycks läkare och psykologer inte förstå sig på psykiskt sjuka människor) och empati och inlevelseförmåga (borde det inte vara ett krav när man möter sköra människor?). Kanske borde man ha människor inom vården som kommit ut på andra sidan istället. Fd. sjuka som blivit friska. Läkare och psykologer säger det rakt ut, du kan inte få den och den behandlingen för att det kostar för mycket. Ta dina mediciner istället. Och så har de ingen uppsikt när de ger nya mediciner. Vad vet vi om dessa mediciner egentligen och vad de gör med människor? Är det någon som blivit frisk av att äta mediciner?
Sanningen är att du bara har dig själv.
Jag tycker att aftonbladet gott kunde kolla upp fler fall hos socialstyrelsen.
Vården i Stockholm är fantastisk i jämförelse med hur det ser ut i andra stora städer runt om i landet.