Min dotter var väldigt ung när hon fick barn. Många trodde att hon missade sin ungdom men det gjorde hon inte, eftersom jag fanns där för båda. Hon umgicks med sin vänner, som en tonåring ska göra! Men jag missade signalerna eller ville inte inse sanningen på att hon ville ta sitt liv. Hon var missnöjd med kroppen, utseende och hon lyssnade på musik som hon mådde sämre av, hon skrev ”dikter” på att hon orkade inte mera och hon stängde även in sig i sitt rum. En kväll såg jag efter mitt barnbarn för min dotter skulle kunna umgås med sina vänner och sitt ex ( pappa till barnet ). Den natten ringde polisen till mig och berättade att min dottern försökte ta sitt liv  att det var 2 killar som hade ringt dom. Under tiden dom pratade med polisen, så försökte killarna övertala min dotter att det är värd att leva! En läkare kom körande och hon såg vad som höll på hända min dotter, hon stannade. Det visade sig att hon var på semester och att hon bodde en annan stad och hon berättade att hon jobbade varje dag med ungdomar som var självmordsbenägen. Jag ringde till min vän som kommer på en gång när hon får höra vad som har hänt och hon självklart ser hon efter mitt barnbarn. Med bultade hjärta åkte jag till bron som ligger c:a 2 mil ifrån där jag bodde. När jag kommer fram till bron så har det bildats en kö för bägge körfilerna och jag gjorde som polisen sa, att jag skulle köra förbi dom. Jag stannade min bil och såg min dotter som stod fortfarande utanför broräcke. Mina ben ville springa till henne, men polisen sa att jag måste gå sakta fram! Som många tankar, tankar som for som en karusell i mitt huvud, rädsla att inte hinna i tid. Men jag kom i tid! Jag sträckte mina händer mot henne och fick tag på min dotters arm och läkaren tittade på mig och sa: Det här fixar vi, samtidigt blinkade hon med sitt ena öga. Hon och polisen stod bredvid varandra och vi tittade på varandra, vi räknar till 3 sa läkaren och vi nickade alla. 1,2,3, sen drog vi upp mitt lilla barn. Jag skrek rakt ut och kramade min dotter hårt, min kropp skakade och den kunde inte sluta.. Men till slut ser jag i ögonvrån 2 killar som står tittar på mig och min dotter, med min skakiga kropp går jag till dom och fråga, om det var dom som ringde polisen och det var dom som hade ringt. Jag visste inte hur mycket jag tackade dom och det svar jag fick av dom: Du behöver inte tacka oss, det är det här som gör oss mänskliga. Att man vågar och visar att man bryr sig om andra individer. Vi åkte in på psyk och för min lilla flicka som endast var 15 år gamal då, för henne var det en väldigt hemskt upplevelse. För den avd vi kom akut till, det var till vuxna som inte mådde så bra. Man fick kämpa för att få den rätta vården. Idag är min dotter 26 år och håller fortfarande på att kämpa med sitt mående. Det vi har lärt oss när det gäller vården, sätt ner foten! Visa att du tänker inte gå därifrån förns du har fått den rätta hjälpen. Jag vill tacka den kvinnliga läkaren, polisen och killarna. Tack så himla mycket, det var ni som räddade min dotter!