Jag var 16 första gången jag fann det meningslöst att leva. Tog massa sömntabletter magpumpades o fick kontakt med psyk. 2 samtal blev det sen behövdes det inte mer ansåg dom. Nästa gång var jag över 30 hade 3 barn men kände att jag inte orkade oavsett och att dom skulle ha det bättre utan mig. Har försökt 2 gånger till efter det sista gången var 09 då var jag desperat. Det blev stort polispådrag o tillslut så hittades jag. Blev körd till sjukhus låg på medicin först sen till psyk. Dom ansåg att det ej var något akut behov för mig bara jag fick sova. Så dom skrev ut sömntabletter o skickade hem mig. Är idag 46 har 3 barn o 6 barnbarn ofta glad o positiv o lugn men kan fortfarande känna en hopplöshet o ha svårt att finna meningen med livet. Jag är glad att jag har haft jobb hela tiden samt kärlek omkring mig . Men psyk i detta land ger jag inget för. Har tänkt att läsa psykologi o se om jag kan bidra till hjälp vilket jag tror att jag kan. I sverige är det tabu att vara ledsen många väljer att inte se. För mig är det lika naturligt med att vara ledsen som att vara glad. Jag vågar se hela människan.