Är 45 år och har varit inom psykiatrin i 18 år! Redan från första början hade min psykolog kunnat bedömt de diagnoser jag fick för 3 år sedan och hade önskat att jag fick den hjälp då! Då hade kanske livet sett mycket bättre ut än det gör idag! Jag tvingar mig att hålla mig vid liv för mina barns skull! Framförallt för min dotter som blir 10 år och som är den enda som får mig att känna mig älskad! Vill ju inte att hon ska behöva lida och må dåligt för min skull! Jag går nu på en Dialektisk Beteende Terapi, det är sista instansen för mig att få hjälp! Vet inte hur länge jag kommer orka med livet bara! Det skrämmer mig!