Jag har varit ensam i nästan hela mitt liv. Min bästa vän togs iväg från mig när jag var liten. Jag fick inte vara med dom över huvud taget. Jag hade vänner på de andra avdelningarna på lågstadiet, men jag fick inte gå över till dem eller ens se dem på rasterna, så jag gick oftast ensam. Efter det dog min Morfar. En Stroke tog iväg honom alldeles förtidigt. Det var då jag började förstå den grymhet som världen hade. Att alla kommer att dö för eller senare i livet. Några unga och några gamla.

Vid 9 års ålder fick jag reda på att lillebrorsan hade Autism. Då förstod jag att inte kommer ha ett vanligt familj som alla andra. Min bror kommer inte att vara som alla andra små syskon som jag kände. Jag kommer alltid att sticka ut. Hemma kändes det som om jag var i ögat av en tornado. När min bror var på dåligt humör så gick det över alla andra. Jag la mig nästan aldrig i. Det var mina föräldrar som grälade oftast med honom. Sen kunde de gräla med varandra. Jag brukade alltid sitta ensam och stänga ute allt. Jag började fästa mig vid datorer. Det var den ända gången jag kunde fly från verkligheten tills allt hade lugnat ned sig.

Mamma anmälde mig till BUP, Barn- och Ungdoms Psykiatrin, ett par år senare. Hon märkte att jag mådde dåligt. När jag var 3 brukade jag alltid vara lycklig. Jag sprang runt och mådde hur bra som helst. Jag pratade med alla och umgicks med mina vänner en hel del. Mer och mer drog jag mig undan allt. Mina vänner, min släkt. Nästan allihopa. Jag ville bara vara ensam. Bara umgås med mig själv-Det var någon jag alltid kunde hålla mig till. Någon jag litade på. Jag pratade ofta med mig själv i viskningar, så ingen kunde höra mig.

Allt verkade gå uppåt efter att jag fick en kurator på BUP som jag kunde gå till och prata med. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Men jag kände hur härligt det var att äntligen få gråta. Äntligen hittade jag en person som kunde lite på. Någon som ville höra på vad jag hade att säga. Hur mitt liv var bara skit och hur för jävligt jag hade det. Jag började umgås med 4 utav mina klasskamrater. Jag älskade att vara med dem. De fick mig att le varje dag. Men jag hade en del mobbare med som älskade att peta på mig till jag grät. Jag kunde gråta för det minsta lilla. Hot, öknamn och kränkningar. Det fick jag stå ut med hela mellanstadiet. Tillslut hittade jag min bästa vän. Jag tyckte hon var ganska knäpp i början, men när jag väl lärde känna henne så insåg jag hur mycket vi hade gemensamt. Jag ville gå till skolan varje dag för att jag visste att hon skulle vara där. Hon stod upp för mig mot mobbarna när jag inte våga säga något. Jag ville vara som henne. Tillslut fick hennes mamma jobb i Karlstad och hon var tvungen att flytta.Så i 6 började allt om igen. Jag var ofta ensam och mobbad. Jag sjönk djupare och djupare in i min depression. Jag var tyst och tillbaka dragen. Jag låt alla smällar träffa mig och sa inget mer om det.

Högstadiet är alltid jobbigt i början. Jag träffade nya vänner som jag umgicks med. Allt verkade bra igen och jag fortsatte att ha kontakt till BUP. Innan slutet av 7/eller början av 8 så hamnade jag i ett stort bråk med en kompis. Jag blev kallade öknamn via Facebook mail och SMS. Hon attackerade mig psykiskt på alla sätt. Jag blev hemma/skolkade för att jag var rädd. Mina vänner i min klass stod aldrig upp för mig. De låtsades som om de brydde sig. De gick alltid till tjejen som hade trakasserade mig till grunden och fråga om hur hon mådde. Bara mina 2 andra vänner från A klassen var med mig. Det var då självmordstankarna började flöda mitt huvud.

Jag berättade aldrig för någon att jag tänkte ta mitt liv. Jag skämdes över tanken på att jag var självmordsbenägen. Även om jag gick med självmordstankar ganska länge, så fanns det alltid något som stoppade mig från att begå självmord. Min rädsla för Döden stoppade mig. Men det som stoppade mig helt och hållet var tanken om min familj. Jag såg min familj framför mig varje gång jag hade en självmordstanke. Hur förstörda min familj skulle bli. Hur mina vänner skulle reagera. Och vad jag kommer att missa när jag väl är död. Det stoppade mig. Min familj, fast dom inte visste något, stoppade mig.
Jag lyckades säga till min Mamma och jag tänkte skära mig. Och att jag tänkte ta mitt liv. Jag fick nya tider hos BUP och lyckades bygga upp min självkänsla. Det kändes bra. Jag visade min ovän att jag var starkare än henne. Att hennes ord inte sårade mig. Men jag kunde fortfarande inte lite på mina vänner så mycket längre. Jag låtsades som om jag var glad, när jag egentligen mådde skit.

Första året på gymnasiet var förfärligt. Gymnasiet trodde jag skulle bli bra. En vändpunkt på mitt liv. Men jag hade fel. Alla var sjukt omogna. Betedde sig som om det skulle gå på dagis. Än en gång blev jag utstött och mobbad. Jag litade inte på någon i min klass. Efter ett tag hus BUP så var en överläkare med min kurator. Jag blev diagnostiserad med depression. Jag blev mycket orolig när läkaren så att jag skulle skrivas ut med anti-depressiva medel. Jag ville inte ta medicin för att bli bra! Tänk om jag blir beroende?

Mitt liv vända från helvetet till himlen.
När jag väl började medicinerna så fick jag vara hemma i en vecka. Jag mådde väldigt dåligt utav tabletterna. Ingen fick lämna mig utan synhåll, eftersom tabletterna kunde göra mig sämre i början. Jag hade ingen energi första veckan. Jag ville bara vila mig. Vara ensam, även fast jag visste att jag inte fick vara ensam. Men jag började må mycket bättre. Mina vänner och lärare såg förändringen. Medicinerna gör en liten del utav mitt humör, resten är samtalen hos kuratorn. Jag började umgås mer med mina klasskamrater och jag gick ut mer och mer med mina kompisar. Jag var glad på riktigt. Jag behövde inte fejka längre. Jag var lycklig igen. Jag tänkte aldrig mer på självmord eller på att skada mig själv.

Idag mår jag super bra! Jag har fortfarande ett par steg kvar mot tillfrisknandet. Jag tar mina mediciner dagligen och har alltid medicin med mig i fickan vid akuta situationer min min panikångest, med det är väldigt sällan jag tar dem, eftersom jag mår så bra som jag gör. Mitt mål är att kunna leva utan mina mediciner. Jag längtar stort efter det. Det förflutna gör fortfarande ont, men jag kollar aldrig tillbaka till det så mycket.
Jag ska söka till en Språk skola i Japan för att lära mig Japanska. Vilket gör att jag vill leva livet till det fullaste! Jag har mina vänner och min familj som älskar mig, och jag behöver inga fler än dem för att känna mig älskad. Jag har lärt mig att jag inte kan bli älskad utav alla. Och så är det.

Framtiden är ljus för mig. Jag tar studenten snart och kan inte vänta på att ansöka mig till språkskolan i November detta året. Jag brukar kolla tillbaka på när jag mådde som värst. Och jag är så lycklig att jag aldrig tog självmord. Hade jag gjort det, hade jag aldrig upplevt det goda livet har att erbjuda.

Jag är så lycklig, att jag lever idag. Och jag inser hur lycklig lottat jag är för att få leva. Nu vill jag sprida min historia vidare. Personer som planerar självmord ser tillbaka på det förflutna, precis som jag gjorde. Jag vill leta fram i den självmordsbenägna medvetande. Ta fram det han/hon gillar och fokusera på framtiden. Jag vill att de ska få inse vad som händer när de tar självmord. Hur för jävligt deras anhöriga kommer att ha det, för jag tror att ingen person vill ha det så. Jag vill hjälpa dem att försöka gå till psykiatrin. Det är inget farligt. Det är så lättande och jag vill att folk ska känna det med.

Var INTE rädd för att gå till en kurator och var INTE rädd för att bli utskriven medicin. Detta är professionella personer som hjälper dig att komma rätt. Om de hjälpte mig att komma rätt, så kan de hjälpa dig med. Och för att vara ärlig, jag äter fortfarande mediciner och jag går fortfarande till kuratorn.

Jag är 18 år, och det hade inte jag blivit om psykiatrin inte fanns.