Ingen tog mig på allvar förrän jag skar ett djupt jack i armen och hotade med att ta livet av mig. Jag var vid det laget så desperat att jag hade kunnat göra vadsomhelst för att få hjälp.

Jag hade då sökt hjälp i åratal och bara blivit omkringslussad bland olika mer eller mindre utbildade terapeuter. En gav mig tung psykmedicin direkt ur skrivbordslådan och en annan bad mig rita träd.

Hursom.

När jacket i armen var gjort tog dom mig äntligen på allvar. Jag diagnostiserades: borderline. Blev inlagd några dar och fick (tack gode Gud) genomgå en DBT-behandling. Utan den hade jag aldrig klarat mig. Min önskan om att dö var för stor. Nästan Halva mitt unga liv hade gått ut på att hantera min ångest, min destruktivitet, min djupa ensamhet. Jag var trött.

Detta är 10 år sedan. Jag var 22. Jag hade då sökt ”rätt” hjälp sen jag var 14.

Nu lever jag ett hyfsat stabilt liv, men det som gör mig ledsen och oroar mig är att det måste gå SÅ långt innan hjälp ges.

Ska unga människor mer eller mindre behöva dö innan hjälpen kommer?