Min lillebror tog sitt liv när han var 26 år. Han hade inte varit i kontakt med psykiatrin men hade haft det jobbigt under skoltiden. Han var mobbad under större delen av grundskolan. Det var inget han berättade om förrän han skulle börja 8:e klass och då vägrade han gå till skolan. Det var något både klasskompisar och personal på skolan hade märkt. Men de som mobbade min lillebror fick ingen hjälp mot dessa. Istället när mina föräldrar kontaktade skolan menade de att det var min lillebrors fel att det blivit som det blivit! Han fick byta skola och det blev bättre. Men det han hade upplevt under skolgången var något som aldrig gick ur kroppen. Den sista tiden han var i livet så blev han mer och mer innesluten. Men man kunde ju aldrig tänka sig att det skulle gå som det gick!

Och jag har samma erfarenhet som Jonathan Jeppsson skriver om den hjälp hans familj fick. Inte var det mycket! Det var mer som de såg en spetälska som kom än att det var en sörjande individ. Håller med Jeppson som han skriver att det är som det är tabubelagt att prata om självmord. Ofta när någon tar upp ämnet så är det alltid någon som snabbt byter samtalsämne.

Jag tycker att detta ämne måste få mera utrymme både i media, skolor och ute i samhället.