Det fanns stunder där man önskade att mörkret tog över en. Stunder då livet inte hade någon mening, trots att man hade familj och vänner. Stunder då man önskade att man bara kunde somna in och aldrig vakna igen, stunder då man längtade efter den föreviga sömnen. Det fanns ett hål i ens kropp, som inte kunde fyllas och i sina ensamma stunder var hålet som störst, känslan som bedövade själen som värst. Jag sökte hjälp, berättade att jag skar mig, skar mig för att bedöva tomheten som jag kände inombords. Jag fick höra att jag inte var i ”riskzonen”. Hur långt måste jag gå innan jag tas seriöst?, undrade jag. MIn berättelse slutade dock inte med att jag blev inlagd. Jag är en av de få som lyckades ta mig ur mitt ”icke-riskabla” beteende och fortsatte min resa. Dock kommer nog alltid den tomheten finnas inom mig och göra sig påmind då livet sätter motgångar som jag påverkas av men som inte kan påverka oavsett hur mycket jag försöker. Jag bara ber att vården börjar ta personer med självmordstankar på allvar. För att orka kämpa på egen hand utan professionell hjälp var bland och är bland de svåraste jag någonsin överlevt.