När jag var liten blev jag mobbad.
Jag var sju när jag bestämde mig att jag inte längre ville leva.
Jag visade stora tecken på depression som liten, försökte prata med skolkuratorn men fick ingen respons, hon sa att det blir bättre om bara någon vecka.
Men de blev aldrig bättre.
Jag var 11 år när jag började skada mig själv, men de märkte ingen förän jag var 12 år.
När jag var 13 år försökte jag för första gången ta mitt liv. Hamnade i slutnavården.

Jag är 18 år nu, jag har 11 st självmords försök i min journal. Varv 1,5 år inne på sluten vården.
Det gör mig så galet irriterad när jag tänker tillbaka på det hela, ingen tog mig seriöst. Alla sa att de endast var en tonårsperiod, det går snart över.
Men det var det inte.

Jag är dock väldigt stolt över att jag fortfarande lever, två nära vänner till mig tog livet av sig förra året. Hela staden var chockad. Folk står fortfarande dagligen och gråter vid deras gravar.
Man tänker inte på hur det påverkar dom omkring dig.