Jag lever med bipolär sjukdom som gör att jag pendlar mellan depressioner och hypomaniska perioder. Under hela min uppväxt och än idag har jag fått/får jag kämpa emot känslan att vilja avsluta mitt liv. I april förra året tog känslorna överhand och jag lyckades så pass att jag blev medvetslös. Om det inte hade varit för min pappa som ringde ambulans och polis som fick bryta sig in i min lägenhet så hade jag inte levt idag. Jag lades in på en psykiatrisk avdelning över natten och skickades hem dagen efter, utan ens en fråga om jag hade planer på att göra om det jag gjort eller hur jag kände mig. Ingen frågade hur jag mådde. Det var platsbrist och jag var tvungen att åka hem. Inom psykiatrin görs ingenting förutom medicininsättningar och medicin ökningar. Det pratas inget om en framtidsplan eller framtidshopp. Hur ska man kunna ta sig vidare när ingen inom sjukvården bryr sig om hur man mår egentligen. Man är bara ett könummer och en av alla patienter som skall ”betas av” för dagen.