Jag har under ett långt tag innan kämpat med att kunna ta mig igenom dagen. Min bror har ADHD och har alltid varit den som mamma fått ge sin uppmärksamhet till och har aldrig kunnat ta hand om oss eller spendera tid. Mina föräldrar är skilda sen 10 år tillbaka och lever då åt helt olika håll. De bråkar o i o med dom inte snackar med varandra så använder dom mig som brevbärare ibland. Jag hamnar i skiten och har ansvaret att ta hand om mina syskon o se till så dom fått mat, gjort läxorna och kommit i sängs. Och då va jag bara 11-13 år. Jag var 7 år när jag var tvungen att lära mig sköta en tvättmaskin. Sen fick jag samtidigt med tiden mycket mer press från skolan, vänner som mobbat mig o lämna mig. O med all den press han jag för det mesta aldrig ut med kompisar och så blev det med tiden, jag blev mer inneboende och var aldrig ute. Jag fick massa hat och bråken börja hamna över mig från mamma och pappa. Jag börja må dåligt och ville bara förvinna för ett tag. Jag skärde mig redan vid 15 års åldern ca och låste in mig helt och hållet från omvärlden och börja hata mig själv för jag inte såg ut som alla andra så jag tappade vikt. De var då jag fick mina självmordstankar, för jag var inte lika perfekt som de andra tjejer. Än idag har jag problem med att inse att jag e som jag är. Vid den tiden hade jag hade kommit så långt att jag knappt hade någon att snacka med eller någon som brydde sig. När mina föräldrar väl märkte hur ja mådde och att ja hade cuttat mig skicka dom mig till BUP. Men de va inte de enda som gjorde så ja började må ännu mer skit. Mammas killar har varit problem för alla oss barn då mina syskon har bivit misshandlade av 2, speciellt min bror. Men hon tog tillbaka han ena även fast vi fick gå igenom mycket med SOC och fly ett tag. Han hamnade i en olycka förra året då de tog hårt på oss alla. För han va en bra person innerst inne. Sen gick ja på BUP för mamma hade märkt ja börjat må skit igen, hade ångest/självmordstankar,cuttning och denna gången hjälpte det. Jag fick en speciell efter önskan som verkligen lyssnade och jag kände mig trygg med att kunna öppna mig och hon har gett mig råd. Så de finns hopp för alla, man får bara inte ge upp utan kämpa nu för tiden.