Idag e jag närmare 40 år…men ända sedan jag var i tio års åldern har jag inte velat finnas..började redan vid den åldern planera min begravning, andra barn lånade vanliga böcker på biblioteket.. Jag lånade böcker om olika verser man kan ha i en begravning annons..jo det finns sådana böcker med bara sådant inuti. Vid 16 års ålder praktiserade jag inom äldreomsorgen..där jag skulle slänga sömnmedel efter att någon gått bort…gjorde inte detta utan sparade dom i en ask som sedan följt mig hela livet…gifte mig, skaffade barn, flyttade..asken följde med…med tanke på att den ”rätta” dagen skulle komma. En dag så kom dagen som jag bara kände…nu e det dag…skrev avskedsbrev till barnen och familj, såg till att jag inte skulle bli störd, slängde sådant som ingen annan skulle läsa, rensade igenom allt, satte en lapp på dörren att man inte skulle gå in utan polis.. Lade mig sedan på sängen med fotona av mina barn och massa tabletter.
Vaknade upp tre där senare på IVA.. Första tanken

JÄVLA skit jag lyckades inte. Sedan kom en tid då jag fick reparera skadan och ta hand om dom närmaste som var ledsna..(barnen vet inte om vad som hände då de var hos sin far) det gick ett år sedan kände jag att jag fixar inte detta,vill inte.. Ringde då efter hjälp och fick åka till psyket..var där 3 månader..har lärt mig mycket om mig själv…men något som aldrig har ändrats under denna tiden är: Jag är här bara för mina barns skull. Önskar jag kunde vara här för egen skull med.