Hon inledde sin mest ökända tv-reklam med att proklamera:
– Jag är inte häxa.
Ett klargörande av den bisarra sorten har man något svårt att föreställa sig att en Maud Olofsson eller Mona Sahlin någonsin skulle behöva göra,
Men Christine O’Donnell, republikansk Tea Party-kandidat i Delaware,  såg sig tvungen sedan det kommit ut att hon i yngre dagar experimenterat med ”häxkraft”.
Och som någon sa: 
Om man verkligen behöver påpeka en sån sak…
Naturligtvis har den unga Sarah Palin-epigonen –  som också gjort sig känd för att hon vill förbjuda onani och, tydligen, använt kampanjkassan  som privat bankomat– bedömts som chanslös i senatsvalet mot den torre men korrekta demokraten Chris Coons.
Men lo and behold – fyra dagar för valet visar opinionsmätningarna att O’Donnell så sakteliga hämtar in på motståndaren.
Ja, Coons har fortfarande ledningen med tio procentenheter, men för bara en vecka sedan var siffran 19 procent.
Fortsätter den tendensen – och med tanke på att bussturnén Tea Party Express i morgon slutar med ett O’Donnell-möte i Wilmington är det inte helt otroligt – kan det här valet bli ännu roligare än vi political junkies vågat drömma om.
* * *
President Obama gästade Jon Stewarts ”The Daily Show” i onsdags kväll – och blev kallad ”dude” av den uppburne komikern.
Så ska inte president tilltalas, tycker präktiga kritiker och hytter med pekpinnar mot Stewart.
Men Obama själv rycker på axlarna.
– Om jag alltid ska skyddas från att bli kallad ”dude” kan jag aldrig lämna Vita huset.
Det är dock rätt anmärkningsvärt att en sittande president gör ett framträdande i ett så förhållandevis oseriöst forum, men det här är ett val när det är viktigt att nå unga väljare och kunde Bill Clinton spela saxofon hos Arsenio Hall kan väl Obama var skoj hos den förträfflige Stewart.
Ni kan se delar av  episoden här.
* * *
Fredagens terror-scare har förstås redan fött konspirationsteorier om att Vita huset vill visa handlingskraft några dagar före en hotande valförlust och manuskriptet följer onekligen Barry Levinsons ”Wag The Dog” rätt bra.
Men med tanke på att man faktiskt hittade sprängmedel i de där försändelserna från Jemen borde den debatten rimligen dö snabbt.
* * *
Apropå Jon Stewart håller han ett rally i Washington idag, kallat ”Restore sanity”.
Det är förstås en liten – eller snarare våldsam – driftGlenn Becks ”Restore honor”-rally på samma plats i augusti.
Önskar jag kunde vara på plats, det bör kunna bli rätt så underhållande. Några rapporter ska ändå kunna dyka upp här.
* * *
Här har vi en annan klassisk kampanjvideo från den pågående valrörelsen.
Nej, Joe Manchin är inte Tea Party-aktivist.
Han är demokratisk guvernör i West Virginia och vill till senaten. Därför skyltar han med sitt medlemskap i NRA och – jo, han skjuter på Cap and Trade-förslaget med sin lilla bössa.
Kom inte och säg att politik inte kan vara entertainment.

På tisdag kväll är den här valrörelsen – till mångas oerhörda lättnad – över.
Men redan på onsdag morgon börjar nästa – och då gäller det the big enchilada.
Jo, oavsett vad USA befinner sig i för politiskt läge vevas Barack Obamas återvalskampanj igång så fort fördelningen av mandaten i kongressens båda kamrar har fastställts.
Och på motståndarsidan startar samtidigt processen för att vaska fram en kandidat som kan ta över Vita huset 2012.
– Vårt huvudmål är att se till att Bara Obama blir en one term-president, som senatens minoritetsledare Mitch McConnell slog fast igår,
Någon självklar utmanare har fortfarande inte utkristalliserats, vilket irriterar många konservativa . De brukar hävda att ”it took a Carter to get a Reagan” och att Obama är i färd med att lägga grunden för samma slags konservativa ”revolution” 32 år senare.
Men i så fall borde denne nya Reagan ge sig tillkänna snart.
I väntan på den omvälvande inbrytningen i startfältet är det här ”the contenders” pirmärvalsstriden i dagsläget väntas stå mellan.

•Mitt Romney
– Mormonen som rent visuellt förefaller formad efter Hollywoods presidentmall nafsade McCain i hälarna redan 2008  och kommer garanterat att gör att nytt försök att förverkliga en livslång dröm. Till hans fördel talar fortfarande att han som republikan lyckats vinna ett guvernörsval i liberala fästet Massachusetts, och till hans nackdel fortfarande att han tillhör en religion många ser som suspekt. Att några av hans medkandidater förra gången, inklusive McCain, ifrågasatte om Romney alls har en själ är säkert glömt vid det här laget…

•Newt Gingrich
– Representanthusets förre talman och arkitekten bakom ”Contract with America” – den konservativa valplattform som krossade demokraterna i Bill Clintons första ”midterms” 1994. Har erkänt att han överväger en ”run” – vilket brukar betyda att det är helt klart. Är definitivt smartast och mest bildad på hela den republikanska planhalvan, men han har en udda och professorsartad framtoning. I ett land där många väljare vill känna att deras president är någon ”de skulle kunna ta en öl med” är det inte helt lyckat.

•Sarah Palin
– Det är inte säkert att det konservativa USA:s superstar alls planerar att ställa upp. Hon har hittat en mycket effektiv, och lönsam, nisch som rådgivare och vallokomotiv åt själsfränder i distrikt där det blåser just konservativa vindar. Om hon ändå ser till att hamna på ”the ballot” är det knappast för att vinna, snarare för att röra om och höja sin profil ytterligare.

•Mike Huckabee
– Skrällvann i Iowa 2008 och är fortfarande mäkta populär bland högerkristna. Men fler än dem tros den gamla baptistpastorn få svårt att attrahera den här gången också, trots att han omsorgsfullt mejslat fram en folklig och sympatisk profil i egen talkshow på Fox News det senaste året.

•John Thune
– En ”smooth”, vältalig South Dakota-senator med nästan samma kongeniala presidentlook som Romney. Beskrivs som djupt konservativ, men framstår likafullt som resonabel och…ja, vanlig. Enligt en artikel i Washington Post i våras är han, bland annat just därför, den kandidat det republikanska etablissemanget känner mest entusiasm inför.

•Chris Christie
– En annan dark horse, nybliven guvernör i New Jersey som för en hård ekonomisk politik inte olik den Reagan praktiserade som guvernör i Kalifornien. ”Men det är för tidigt för honom att go national”, lyder en vanlig åsikt. Fast det sa dom om Obama också…

•David Petraeus
– Det är oklart om befälhavaren från krigen i Irak och, sedan i somras, Afganistan har några politiska ambitioner, men han skulle definitivt appellera till många viktiga mittenväljare.

•Bobby Jindal
– Louisianas guvernör, ofta kallad en republikansk Obama eftersom även han är sprungen ur en etnisk minoritet (Jindal är indisk-amerikan). Cementerade sitt rykte som handlingskraftig och stark under oljekatastrofen i Mexikanska golfen i våras och somras. Anses ha hanterat krisen avsevärt mycket bättre än Obama.

•Jeb Bush
– Det var egentligen han som fostrats till president, men storebror hann mellan och Jeb fick – till pappas förtret, om man ska tro ihärdiga rykten – stå på tillväxt. Nu, när Dubya är ur vägen, tros han överväga att ta över the family business. Men kan det verkligen redan vara dags för en Bush igen?

•Harley Barbour
– En good old boy från Mississippi som skulle kunna spela småstadssheriff i vilken western som helst. Har rätt oblygt antytt att han skulle kunna vara den nye Reagan, men i själva verket är nog Harbour lite väl mycket…södern.
Även Mitch Daniels och Tim Pawlenty, guvernörer i Indiana respektive Minnesota, nämns regelmässigt, men de är rimligen för bleka för att ha minsta chans.
* * *
Frank Caprio, demokratisk kandidat i guvernörsvalet i Rhode Island, blev inte så glad när president Obama i måndags dök upp i Providence och meddelade att han inte tänker ”endorsa” sin partikamrat av respekt för vännen Lincol Chafee, som ställer upp som independent.
– Obama kan, sa Caprio, ta sin endorsement och stoppa upp den (”he can take his endorsement and really shove it”).
Det är redan valrörelsens mest famösa citat.
Inte ens den mest förhärdade Tea Party-aktivist skulle tilltala presidenten på det viset.
Men vi som sett tv-serien ”Brotherhood” vet att den politiska kulturen i just Rhode Island är aningen ruffig…
* * *
Under en kvinnokonferens i Long Beach igår berättade förra first ladyn Laura Bush om att återanpassningen till verkligheten efter åtta år i Vita huset inte är alldeles enkel.
– När man är gift med USA:s president behöver man inte oroa sig om han lämnar våta handdukar på golvet. Men nu, hemma i Dallas, är det annorlunda. Memo till ex-presidenten: Problem i östra Timor är inte längre någon ursäkt att inte plocka upp strumporna, sa hon till skrattsalvor vi den i den här bloggen skulle vilja beskriva som välmotiverade.

Har hamnat i Phoenix och tar av valnostalgiska skäl en eftermiddagsfika på fabulösa hotellet Arizona Biltmore.
Det var där John McCain höll sin valvaka 2008  – och enligt många blev sig själv igen.
Den ödmjukhet och storsinthet han blottade under sitt så kallade concession-tal på scenen inne i Biltmores pampiga trädgård var just de egenskaper han anklagades för att ha förlorat under valracet mot Barack Obama.
Själv minns jag främst hur chockerande snabbt feststämningen dog när valresultaten började ramla in. Det var som att bevittna en haussad boxningsmatch som avgörs på knock i första ronden. Musiken tystnade, catering-maten plockades bort, festdeltagarna – uppsnajsade i frack och häpnadsväckande aftonklänningar – åkte hem.
Ett annat starkt minne är bilden av en ensam Jon Voight – en av Hollywoods få öppet konservativa – i baren framåt småtimmarna, med en konjak i handen och tomhet i ögonen.
Det är just där jag tar min kaffe och det är ju omöjligt att inte börja nynna på ”Everybody’s talkin’”.
* * *
Frågan är om gamle ”Mac” arrangerar även nästa valvaka på just Biltmore.
För nej, han ger sig inte.
McCain  har ställt upp för omval till senaten och ser ut att besegra demokratiske utmanaren Rodney Glassman utan att behöva anstränga sig nämnvärt.
Eftersom senatsmandaten löper på sex år kommer Arizona därmed att ha en 80-årig senator vad det lider.
Det är å andra sidan ingenting i USA. Strom Thurmond var hundra bast jämnt när han – efter 47 år! – till slut reste sig ur sin South Carolina-stol.
En milstolpe för Reinfeldt att sikta mot, månne?
* * *
En färsk mätning om förtidsröstningen utförd av Politico bekräftar bilden att republikanerna är på kraftig frammarsch nästan överallt.
Framförallt sägs datan visa att entusiasmen – läs valdeltagandet – bland republikanska väljare  är avsevärt mycket större än hos demokratiska diton.
Det kan bli en dyster morgon på 1600 Pennsylvania Avenue 3 november.
* * *
Apropå grånande kandidater var Bill Clinton i Michigan och stompade för John Dingell – 84-åring som avverkat 28 (!) mandatperioder i representanthuset och nu är den som suttit i kongressen längst av alla.
Ex-presidenten försökte där göra gällande att han inte längre håller på med politik.
Det var som att höra Filip och Fredrik påstå att de inte längre håller på med tv.
Clinton är i själva verket en valrörelsens vildsinte iller och avverkar flera kampanjmöten per dag än vad som borde vara logistiskt möjligt.
* * *
Ett annat bekant namn som ploppat upp här i öknen  är – Quayle.
Förre vicepresidenten Dan Quyales son Ben försöker vinna i Arizonas  tredje kongressdistrikt och lyckades väcka nationell uppståndelse när han efter primärvalssegern i våras gick till hårt angrepp mot Barack Obama.
– Han är den sämste presidenten i historien, hette det.
Som svar fick unge Quayle en räcka onådiga  påminnelser om pappas tillkortakommanden som gammel-Bushs vicepresident.
Tillfället när det lät som att han levde i villfarelsen att det talas latin i Latinamerika kom upp igen, liksom scenen från ett klassrum där en sjätteklassare stavade rätt till ordet ”potatis” men blev rättad av Quayle…
För egen del kommer jag att tänka på debatten 1988, när dåvarande senatorn Quayle gjorde misstaget att jämföra sig själv med Jack Kennedy och demokratiske motkandidaten Lloyd Bentsen klöv honom i två bitar.
– Senator, sa Bentsen lugnt, I served with Jack Kennedy, I knew Jack Kennedy, Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you’re no Jack Kennedy.
Oavsett vad man hade, och har, för politisk uppfattning gick det inte att förneka att det var ett klassiskt debattögonblick – och det följdes av jubel som aldrig ville tystna.
Tyvärr kan man bara drömma om liknande ögonblick i dag.
Ingen har den klassen längre.

Och när solen går ner bakom de rosa bergen i väster kliver Barack Obama, utan slips och med ärmarna uppkavlade, ut på scenen på gräsplätten utanför Orr Middle School strax öster om Las Vegas Boulevard.
Jag har flera gånger de senaste veckorna berättat  att det känns som 2008 igen, men nu blir deja vu-känslorna nästan löjeväckande starka.
Allting är precis som då.
De unga publiken tjuter av hänförelse, han talar med oerhört smittande glöd och de klassiska fraserna ekar över skolgården.
– Yes we can!
– Fired up, ready to go!
Och ändå har allt hunnit bli så fundamentalt annorlunda.
Obama surfar inte in i Sin City på en obetvinglig framgångsvåg kallad Obamania.
Han vinglar in i  kraftigast tänkbara motvind och får ägna sitt halva dygn runt ”Strippen” år att försöka  rädda sin närmaste vapendragares politiska liv – och i förlängningen sitt eget.
Det gör han genom att slå fast att de problem USA har är den förra administrationens fel – och att allt det fina han och Harry Reid genomfört inte hunnit få effekt ännu.
Argumenten går inte helt oväntat hem hos de jublande supportrar som samlats vid Orr Middle School.
Men frågan är de om får fäste bland mer osäkra, tvivlande väljare.
Just nu verkar det inte så. Sharron Angle har enligt de senaste opinionsmätningarna ett övertag a’ 3 procent.
Responsen är given:
Ytterligare ett helt koppel demokratiska high rollers – bland dem Michelle Obama och Bill Clinton – kommer att ”göra” Vegas de närmaste nio dagarna.
* * *
Finske YLE är först på plats när Secret Service och demokratiska partiet några timmar innan evenemanget öppnar grindarna till det lilla mediaområdet rakt framför scenen.
Det känns bra.
Man blir alltid lugn av att se brödrafolket från öster ta för sig ute på fältet.
* * *
– Now, let’s face it, påpekar Obama, Harry isn’t the fanciest guy.
Nej, det kan man lugnt säga.
Han har samma utstrålning som en genomsnittlig revisor och att höra honom hålla tala är som att lyssna på ett föredrag på en torftig kursgård i Hallstahammar.
Hans räddning kan bestå i att Sharron Angle mest framstår som en reaktionär Kristina Lugn i talarstolen. När vi hörde henne på Newt Gingrich-mötet häromdagen kunde vi inte avgöra om hon bara var sömnig eller hade ätit för mycket hostmedicin. Och det är ju lite märkligt. Just Nevada, där det spektakulära alltid varit vardag, borde kunna producera kandidater med lite profil, men får nöja sig med två kandidater som kontrasterar något alldeles oerhört med neonet som blinkar i delstatens städer.
* * *
På det där mediaområdet råder, som alltid, stenhård hierarki.
Jag tror att vi av misstag fått bättre ackreditering än vanligt, för det står ”White House Press Pool” på laminat-brickorna.
Men ingalunda.
För att få komma in i det till synes väldigt behagliga presstältet, ha en plats att sitta och skriva på, och kunna ta sig en kopp kaffe måste man ha den särskilda ”White House Press Corpse”-brickan.
Vi andra får, som fattiga kusiner från landet, stå utanför och titta på.
Det är som när jag jobbade på Borlänge Tidning, lyckades kämpa mig till presspass på Ullevi-konserter och sen fick sitta på pressläktaren och se såna som Lasse Anrell, Anders Hvidfeldt och Jan-Olov Andersson behandlas som kungar.
* * *
Det brukar bara vara kvinnliga kandidater som, i något slags missriktad form av intimitet, reduceras till enkom sitt förnamn.
Ni vet, Barack Obama var Obama under valkampanjen 2008, medan Hillary Clinton hela tiden var Hillary.
Men det fenomenet har faktiskt drabbat Harry Reid också.
Han är Harry med alla – supportrar som motståndare.
– Fire Harry, hojtar Tea Party-aktivisterna.
– Harry! Harry! Harry!, skriker demokraterna vid Orr Middle School-mötet.
Förklara gärna det, den som kan.
* * *
Obama ska tillbringa natten i Vegas – oklart exakt var, men jag gissar på Four Season,  vägg i vägg med Mandalay Bay längst söderut. Det är där Clinton hållit hov när han varit i stan.
Jag måste ta mig över, ifall han inte kan motstå frestelsen att joina oss andra vid Mandalay Bays synnerligen livfulla craps-bord.
Något säger mig att presidenten är bra på att kasta tärning.
Fast så blir det ju inte, förstås. Den bilden kan han inte bjuda motståndarna på. Det skulle omedelbart heta att det är så han gör med den amerikanska ekonomin också:
Gamblar.

Hamnar på Sharron Angle-möte i ett ballroom på JW Marriott i Vegas
Åh, dessa ballrooms – till dem hyser jag en alldeles särskild hatkärlek efter valrörelsen 2008, då det kändes som jag tillbringade mer tid i såna än i min egen säng
Ballroom är den amerikanska versionen av våra konferensrum, finns på alla större hotell och de tjänstgör sedan urminnes tider som hemvist för allsköns politiska möten.
De ser i princip likadana ut oavsett om man kommer till New Hampshire, Nevada, Illinois, Louisiana, South Carolina eller Idaho. Framförallt är alla utrustade med en enorm heltäckningsmattor  i mönster som måste vara framtagna för att väcka liv i bakfulla konferensdeltagare.
Den vi får trampa på tillsammans med Sharron Angles anhängare är chockerande styggelse beige, brun och senapsgult. Den skulle kunna ersätta water boarding som effektivt tortyrmedel.
Men mitt i all anskrämlig känns den, för att citera George Clooney i ”Up In The Air”, som en varm påminnelse om att jag är hemma…
* * *
Obama rejsar nu lika nästa hårt som under slutspurten för precis två år sedan
Han var i San Francisco och Seattle idag, kommer hit i morrn och ska – förkunnade Vita huset för några timmar sedan  – besöka Pennsylvania, Connecticut, Ohio och Illinois kommande vecka.
First ladyn Michelle, å sin sida, åker hit till Nevada nästa helg och Bill Clinton är på så många ställen hela tiden att ingen riktigt kan hålla ordning på honom.
Det säger något om hur desperat administrationen, och Vita huset, börjar bli.
* * *
Mötet idag, som Sharron Angle genomförde ihop med representanthusets förre talman Newt Gingrich, handlade officiellt om hur nya jobb ska skapas – och det är ett ämne med resonans i en delat med femton procents arbetslöshet.
Därför kändes det något märkligt att publiken till drygt tre fjärdedelar bestod av människor som gick i pension för tre decennier sedan.
Vi såg knappt någon under 75.
– Men det är den arga Tea Party-rörelsen. Så här ser den ut, påstod en kollega från en lokal tv-station.
Nå, idag var den mest arg över att det inte fanns tillräckligt stolar och att åtskilliga av de grånande aktivisterna tvingades stå!
* * *
Tidigare under dagen stod jag själv på en trottoar i Henderson – medelklass-gemytlig förort en knapp halvtimmes bilväg från ”Strippen” – och tittade på egenartade kampanjskyltar när självaste Stefan Åsberg från SVT hoppade ur en SUV tvärs över gatan.
Han bar bruna boots, trång jeansskjorta och dyra solbrillor.
– Jag hör hemma här jag, meddelade han med en salt blick mot de rödbruna bergen i öster.
Fast så säger Gävle-bor i allmänhet var de än kommer.
* * *
Newt Gingrich, som ni kan räkna kallt med att få höra mer av i den republikanska primärvalen om två år, talade om att han förstår att Nevada brinner av längtan efter att få ersätta Harry Reid med någon som kan göra mer för sin delstat.
– Ni har femton procents arbetslöshet, fler utmätningar än någon annan, rekord och så har ni senatens majoritetsledare. Det borde ha gett er mer, om man säger så, skrockade den säregna keruben från Harrisburg.
Sen gick han till våldsamt angrepp mot ”socialistiska, sekulära européer” – såna Obama tydligen vill förvandla varje stackars amerikan till – och vi från andra sidan Atlanten kunder inte låt bli att känna oss lite förolämpade.
* * *
Taliban Dan, är han bekant?
Well, det är  så republikanen Daniel Webster kallas i valrörelsens hittills mest lumpna och smutsiga tv-attack.
Den demokratiske motståndaren i kampen om Floridas åttonde kongressdistrikt, Alan Grayson, har klippt ihop några Webster-citat från bibeln och fått det att till att han anser att kvinnor inte ska ha rätt att begära skilsmässa.
Det leder sen till slutsatsen att Webster är – just det – Taliban Dan.
Amerikansk politik kan vara något motbjudande ibland.
* * *
När man skriver om någon som heter Angle vill man, avslutningsvis, gärna ha en bra vinkel…

Så ni tyckte de svenska valdebatterna tidigare i höstas var för flamsiga?
De var i själva verket som lärda samtal på det mest prominenta franska universitet i jämförelse med vad man emellanåt får se och höra här.
Som i New York, den förment sofistikerade delstaten, där ny guvernör ska väljas efter den egendomlige David Paterson. Det står uteslutande mellan det demokratiska etablissemangets favorit Andrew Cuomo och Tea Party-stödda outsider-republikanen Carl Paladino och det är således deras respektive agendor eventuellt osäkra väljare vill höra om.
Men när de häromkvällen äntligen skulle debattera tvingades de, på grund av delstatens generösa vallagar, dela scen med ett helt koppel mer eller mindre oseriösa knäppgökar som också vill bli guvernörer
Bland annat deltog Jimmy McMillan, som representerar partiet Rent is Too Damn High Party (Hyrorna är åt helvete för höga-partiet, alltså…)
Det var också  i princip allt han hade att säga varje gång han fick ordet:
– Hyrorna är åt helvete för höga.
Till slut kände sig Cuomo tvungen att ge sitt bifall.
– Jag måte hålla med Jimmy…hyrorna är åt helvete för höga.
Då log den yvigt skäggige McMillan, kvällen till ära iklädd svarta handskar.
På plats  fanns också mumlande Green party-ledaren Howie Hawkins, Black Panther-aktivisten Charles Barron och Kristin Davis – före detta ”madame” på den escort-firma som försåg förre guvernören Eliot Spitzer med lyxprostituerade.
Hon slåss nu, sedan hon släppts ur fängelse,  för legalisering av gambling, marijuana och just prostitution och hon fick åtminstone auditoriet på Hofstra-universitetet på Long Island att skratta när hon jämförde sig själv med MTA, New Yorks motsvarighet till Stockholms lokaltrafik:
– Enda skillnaden är att min escortfirma var välskött och alltid levererade enligt tidtabell.
Som om det inte vore nog med pajaskonster försvann Paladino plötsligt från scenen när det var dags för slutanföranden.
Orsak:
Han blev kissnödig…
Efteråt ryckte kampanjledaren, Michael Caputo, på axlarna och sa precis som Captain McCluskey i ”Gudfadern 1”:
– When you gotta go, you gotta go.
Det spelar nu ingen roll. Valet i New York är redan avgjort. Såvida han inte avslöjas som mångårig al Qaida-medlem de kommande veckorna inkasserar Cuomo en jordskredsseger.
Efter måndagskvällens debatt förstår man, oavsett politisk åskådning, varför.
* * *
Som boende på Manhattan får jag dock erkänna att Jimmy McMillan i all sin enkelspårighet onekligen har en poäng.
Hyran ÄR åt helvete för hög.
* * *
Apropå Kristin Davis och hennes mest berömde klient, Eliot Spitzer:
Han fick alltså avgå  som guvernör sedan han, bokstavligen, påträffats med byxorna nere och tvingats erkänna att han under ett drygt decennium köpt prostituerade.
En sådan politiker hade vi, antar jag,  aldrig sett röken av i Sverige igen. Han hade varit persona non grata för tid och evighet.
I amerikanska liv finns emellertid en andra akt, man får alltid en ny chans och häromveckan var det premiär för Spitzers och Kathleen Parkers nya talkshow – på CNN.
Nu sitter han där om vardagkvällarna och kommenterar dagsaktuella frågor som vem som helst.
Det är något absurt, men dom tror ju på Gud här och då ingår väl förlåtelse i ekvationen.
* * *
Nancy Pelosi, representanthusets talman,  ser man inte mycket av i valrörelsen. Partikamrater som slåss för sin politiska överlevnad betackar sig uppenbarligen för hennes draghjälp.
Och det kan man förstå.
En färsk Gallup visar att Pelosi är en av USA:s minst populära politiker.
Bara 29 procent av de tillfrågade i undersökningen säger sig ha en positiv på henne, medan hela 56 procent är direkt negativt inställda.
Med såna siffror har man samma effekt i ett politiskt race som kryptonit har på Stålmannen.
* * *
Sarah Palin var där i måndags, Newt Gingrich kommer inom kort, Bill Clinton har gjort ett flertal framträdanden sedan i somras och även presidenten himself är på ingång.
Politikens egna high rollers  åker i skytteltrafik till Nevada just nu, men inte för att spela blackjack på Bellagio eller kasta tärning på Venetian.
Det är där, mitt ute i öknen, det tyngsta slaget  i den här valrörelsen står  – det mellan senatens majoritetsledare Harry Reid och Tea Party-stjärnan Sharron Angle. Då vill tungviktarna vara med och leka.

Två veckor kvar nu, exakt.
Sedan kan USA vara ett nytt land – igen.
Tisdag 2 november går amerikanerna till så kallat mellanårsval och röstar, bland annat, fram sina företrädare i kongressen.
Risken är uppenbar att demokraterna förlorar sin majoritet i representanthuset och som allra minst försvagas i senaten.
I så fall väntar en svårbemästrad, nästan omöjlig situation för Barack Obama och hans administration efter nyår. Särskilt som många av partikamraterna kan komma att ersättas av uttalade fiender, sprungna ur Tea Party-rörelsen och drivna av idéer som i alla fall i europeiskt ljus framstår som direkt extrema.
Jag tänker  i den här bloggen försöka berätta något om vad som händer och varför – förhoppningsvis adekvat och någorlunda objektivt, men inte utan humor eller personlig…eh, touch.
Häng gärna med.
* * *
Hygglig skräll på hemmaplan:
Konservativa New York Post gick i måndags ut och ”endorsade” – alltså gav sitt offentliga stöd till – demokratiska guvernörskandidaten Andrew Cuomo, son till legendariske guvernören Mario Cuomo.
Det hade inte motståndaren, Tea Party-favoriten Carl Paladino, riktigt räknat med.
Men han har visat sig vara för extrem, högljudd, osympatisk och rent av lögnaktig till och med för Rupert Murdochs vilt sluggande ledarskribenter.
En serie bisarrt nedlåtande uttalanden om homosexuella i helgen var förmodligen droppen. Sådant går inte för sig i New York och Paladinos chanser att vinna är nu raderade.
Tendensen går igen på andra håll.
Impopulära demokrater som den här  hösten hade varit chanslösa mot mer traditionella republikaner ställs, främst på grund av Tea party-revolter i de republikanska primärvalen, istället mot djupt konservativa aktivister som i ögonen på mittenväljare framstår som extrema och därmed kan till och med en sådan som senatens avskydde majoritetsledare Harry Reid vädra morgonluft hemma i Nevada.
Ett misstag från konservativt håll?
Det tycker inte kommentatorer som famöse radioprataren Rush Limbaugh. Enligt honom tjänar den konservativa rörelsen ingenting på ett ytterligare en RINO – Republican In Name Only –  tar plats i kongressen eller i guvernörsresidensen.
Kort sagt:
Man vill ha riktiga segrar eller inga alls.
* * *
För media – och i synnerhet internationell media – är det en lätt frustrerande upplevelse att försöka bevaka den här valrörelsen.
Information om valmöten och andra tilldragelse tillhandahålls ingenstans och lyckas man mot förmodan få nys om något som ska hända möts man oftast  med kalla handen i alla fall.
– Nej, ni är inte alls välkomna. Vi gillar inte media, snäste en pressekreterare när jag häromdagen ringde och försökte ackreditera oss till ett så kallat townhall meeting hans kandidat skulle hålla.
Inget almedalskt journalistsmörande, direkt.
Dessbättre går inte alla lika långt som Joe Miller, en Sarah Palin-polare som försöker bli senator för Alaska.
Han såg häromdagen till att hans livvakter satte handfängsel på en lokal reporter som ställde för närgångna frågor.
Sådant slipper Lena Mellin i allmänhet hemma i Sverige…
* * *
Det är bara två år sedan Obamania svepte över Amerika, men minnet känns redan egenartat avlägset.
För entusiasmen kring den nye, unge politikern som skulle förändra hela landet har förbytts i missnöje och besvikelse.
Att de uttalade politisk motståndarna enats i benhård opposition mot vad man ser som radikalism och mer eller mindre medvetna försök att ”förstöra” USA – och i någon mån lyckats plantera den sortens bilder i delar av valmanskåren – är en sak.
Betydligt mer bekymmersamt för presidenten är att mittenväljare, så kallade independents och en och annan demokrat tycks ha vänt sig emot honom.
I huvudsak beror det på att arbetslösheten ligger fast strax under tioprocentsstrecket – och i delstater som Michigan och Nevada till och med passerat femton procent. I vad mån det är Obamas fel spelar inte så stor roll; han har inte förmått göra något åt bristen på arbete och får därför skulden i alla fall.
Ett annat problem är att de påstått positiva effekterna av de omfattande reformer han, med stor möda, drivit igenom fortfarande inte märks hos ”vanligt folk”. En av få kännbara effekter av den omtalade hälsovårdsreformen är till exempel, ännu så länge, att premierna för privata försäkringar stigit kraftigt.
Det är bland annat därför ett svidande nederlag kan vänta om två veckor.
Han får i så fall försöka trösta sig med vetskapen att Bill Clinton också tvingades genomleva ett rungande fiasko i sitt första mellanårsval 1994.
Sedan lyckades han likafullt bli omvald två år senare.